Igår kväll körde jag lite korta, snabba sprints i backen borta vid Johanneshovsbron. Det var kolmörkt, 3 plusgrader och regnet vräkte ned. Perfekt väder eftersom alla pälstanter stannat hemma och gatorna låg öppna. Backen ligger i en skogsdunge precis brevid Johannehovsbron och det var minst sagt mörkt. Efter 3-4 intervaller började ögonen vänja sig vid mörkret och då ser jag att två genomblöta, frusna uteliggare sitter ihokurade under en filt och tittar på mig. Dom hade nog tagit skydd för regnet under bron. Tidigare har jag sett att det finns några presseningar uppspända där men jag visste inte att folk bodde där nu i december. Jag vinkade men dom vinkade inte tillbaka.

Det finns inget äckligare än den där känslan av att ha blöta, kalla kläder som aldrig torkar och den där typen av kyla som inte försvinner på flera månader fastän det är sommar. Det är det som är anledningen till att uteliggare alltid är varmt klädda även på sommaren; de måste kompensera för de 7-8 månader om året som är kalla. Jag är övertygad om att pälstanterna aldrig har känt den typen av kyla någon gång. Det går inte att jämföra uteliggarkyla med vänta-på-taxin-utanför-café opera-kyla. Eller kylan som infinner sig när man tar sittliften upp till toppstugan i St Anton. Man skulle tvinga ut hela Östermalm i nackareservatet i 2 veckor så kan uteliggarna låna deras lägenheter och kanske t.o.m arrangera någon sorts välgörenhetsfest för dom också. För att få ihop till mat kan dom få sälja lösnummer av "Dagens Industri", 10 sålda nummer ger en skål grönsaksbuljong (kall). Det skulle bli ett jäkla tjatter, inget snack om den saken.  Skulle dom sen komma och tigga pengar så skulle dom få en lååång moralpredikan om vilka val de gjort i livet eller helt enkelt bli nekade pengar "du kommer ändå bara lägga allt på Prosac". 

Idag är det den 1e december och det är således dax att dra igång simträningen inför triathlonsäsongen 2008. Lite blandade känslor inför detta men morgonens pass på 40min kändes helt ok. Jag bröt ju handen/armen i somras och hade ganska ont resten av säsongen men imorse kände jag inte av detta alls. Målsättningen nu är att få in 3 simpass /vecka i minst 3 månader för att sen öka på simningen ännu mer. Löpningen är såklart fokus nummer 1 i några månader till.

Jag vägrar ligga en dryg kvart efter täten i Kalmar detta året också.

Söder i Stockholm ska enligt sägnen vara en stadsdel för de inte så fördelaktigt lottade i stan, typ konstnärer, missbrukare, triathleter och arbetslösa. Så fan heller! Lägenheterna går ju lös på mångmiljonbelopp och hela mälarstrand är full av damer i päls med småsmåsmå hundar i osynliga koppel som jag springer in i hela tiden. Så sent som igår fick jag ett koppel runt fötterna när jag var ute och sprang. Vem kunde ana att den lilla hunden på andra sidan vägen var sammankopplad med pälstanten? Och hon hade mage att skälla ut mig? Som vanligt kom jag inte på något smart att säga men i efterhand så hade något syrligt om pälsen kanske varit passande.

I övrigt så har jag haft en fantastiskt grymt-stark-fit-oövervinnelig känsla i kroppen de senaste dagarna. Jag har helt enkelt känt mig i grym form. I slutet av november. Det började med tusingpasset i tisdags och sen har det bara accelererat. Inte för jag kört några utmanande pass direkt men känslan är finfin.

..var knökfull av diverse idrottare av fri karaktär såväl som orienterare idag. Passet som skulle genomföras var 5x1000m VO2 med 3 min vila. Anmärkningsvärt var att bröderna Södergård har lagt upp en taktik för att köra skiten ur mig; i söndags satt Lars vid sidan av banan när Olof gjorde allt för att knäcka mig, idag var rollerna ombytta och Olof sjuksimulerade och Lars hade druckit Vitargo i 24h innan passet.

Jag gjorde kanske mitt livs bästa tusingar och körde på 3.09 i snitt, väldigt kontrollerat första 3 och bara måttligt jobbigt sista 2. Lars imponerade stort och avslutade med en sista tusing på 2.58, inte dåligt av en cyklist! Slipa lite på löpstilen så blir det världsrekord... Kolla in bilden nedan, inget skolboksexempel på löpstil precis. Visst påminner det en del om den gamle räven Emil Zatopek?

Yes! Där fick jag in en låttitel till. Den som vet vilken grupp som gjort den låten ska få en pannkaka gjord på avfettat sojaprotein.

124km löpning och 3h cykel slutade veckan på. Det blev 3 kvalitépass varav 2 var de gedigna testerna ute på Bosön och sen "show-down in little Bosön" igår då. Jag gav väl åtminstone 98% på passet igår men benen känns ändå finfina idag. Jag fattar inte riktigt vad folk menar när dom säger att man återhämtar sig som snabbast i tonåren och sen tar det längre och längre tid, helst efter kvalitépass. Min upplevelse är att det är tvärtom. För 10-15 år sen skulle ett sånt här pass sitta i i minst 4-5dagar och det skulle vara omöjligt att träna seriöst 1 eller 2 dagar efter.  Jag har aldrig känt mig starkare än vad jag gör så här på ålderns höst :-) Om inget drastiskt händer blir det nog lite längre intervaller imorgon igen.

Dagens pass var ett första försök att jobba upp syrauthålligheten. 6x600m med 4 min vila där farten skulle börja på 1.38 och krypa ned mot 1.36 Sista 200 på varje intervall skulle vara de snabbaste.

Så blev det inte. Adrenalin och testosteronmixen låg som en dimma i hallen eftersom vapendragarna Olof och Lill-Kötta var på plats och vi sabbade passet geom att öppna på 30.8 på första intervallen och nästan lika snabbt på andra. Fartökningen i slutet uteblev därmed och snittet trillade ner på magra 1.42 för min del. En sekund snabbare på LK och ytterligare en sekund snabbare för Olof.

Efter grävande i vissa tabeller ser jag att 1.42 i snitt på detta pass räcker till 2.04 på 800. Det skulle kunna kompenseras med mer snabbhetsuthållighet men det skulle krävas 52.8 på 400 för att få ner tiden till 1.59.9 Mer träning krävs således... Tillbaka till Hammarbybacken.

Igår var jag och kollade på en svart-vit, tecknad, fransk film med min flickvän. Dom hade valt att ha vit text på vit bakgrund vilket gjorde att man inte såg vad det stod. Biosalongen var full av kulturfolk, typ 22-åriga killar med lång rock, färgat svart hår och fyrkantiga glasögon. Jag somnade efter en halvtimma. Historiskt sett är det nog bara Dogville som jag såg när jag försökte para ihop Björn och Annamaria, som var värre än detta. Tänk själv; 3h av dålig dialog på en mörk scen med noll rekvisita, fy faan vad tiden gick sakta!

Som hämnd har jag nu fixat biljetter till MOTÖRHEADS spelning i globen om två veckor. Längtar redan: ...Born to raise hell, born to raise hell, we know how to do it and we do it real well... http://www.youtube.com/watch?v=8VXy4Z6IkWQ

påverkar inte mig längre! Har nu införskaffat en fullspektrumslampa som gradvis ökar i ljusintensitet på morgonen vilket leder till att man vaknar pigg som en lärkjävel. Det är sant. Sen har jag läst en massa artiklar om hur sjukt bra den är också så placeboeffekten gör sitt till.

Det var sista testdagen på Bosön idag, 26.5km varav hälften i bra fart. Avslutade återigen med lite "snabba" sprints och det gick över förväntan trots alla km i benen.

På bosön började jag snacka lite med en kille som körde intervaller. Efter ett tag visade det sig att jag faktiskt var hans tränare!! Kan låta konstigt men en del av de jag hjälper med träningsupplägg har jag bara kontakt med på internet och inte hunnit träffa IRL. Hur stor är chansen med tanke på att de jag hjälper med träningen lätt kan räknas på en bandsågsmaskinists fingrar? Han är norrlänning och var bara på snabbesök i stan och klämde in ett pass på lunchen. Självklart passade jag på att skälla ut honom efter noter när jag såg att stegfrekvensen låg på mindre än 150 bpm...