har jag nu tagit mig genom vad gäller mitt elaka hamstringfäste. Det har nog varit värre än vad jag velat erkänna. Distanslöpning utgör inget större problem men så fort jag försöker mig på intervaller så får jag lida dagen efter. Har nu bestämt mig för att offra 3 dagar till alternativträning och chockrehab (läs: is, voltaren och eccentriska legcurls), sen får det vara nog.

Bara en liten olycksfågel har röstat på att jag kommer skada mig (jag vet nog vem) men sanningen och erfarenheten säger nog snarare att just detta alternativ är det mest sannolika... Å andra sidan krävs väldigt hård träning för att en trähäst som jag ska komma under 2 minuter så det finns inte så mycket att välja på.

blev det inte. Jag var helt övertygad om att jag skulle hitta nån liten göl som frusit till, det har ju varit minusgrader i snart 50 timmar. Letade hela morgonen men t.o.m de allra minsta gölarna/pölarna var bara delvis frusna. Annars är detta en väldigt trevlig och lättillgänglig ardenalinsport; skrillor på tunn is.

Istället blev det 18km löpning med 2x1000m tröskel (3.38) och 2x800 VO2 (2.29) och jag frös hela tiden eftersom träningskläderna var blöta redan när jag tog på dom. Av någon anledning torkar inte kläder om de ligger kvar i en bärkasse över natten, konstigt. Sen luktar dom inte så gott heller. Ikväll ska jag jogga en 5 kilometare med Nizen, men jag tror hon kommer banga. Det är nog lite väl kallt för henne idag.

Julstöket är i fullgång som nog ingen missat. Denna högtid får mig att fyllas med svarta känslor upp över öronen, usch vad äckligt. Den enda jultradition som jag gillar är LK:s och min egenhändigt införda "långpass med fartökning på julafton" ; 30km ungefär, första 20km i snacktempo (fast vi säger inget) och sista milen högsta växeln. En tallrik grönkål och en 5a akvavit på det så är man redo för tomten sen.

Det händer alltid något som är värt att skriva hem om på mina träningspass. Idag körde jag intervaller på Bosön igen och det var någon sorts klasskamp i innebandy för gymnasieskolor på innerplan. En kille fick det värsta psykbrytet jag sett på en innebandyplan tror jag. Han bara vrålade och gick på som värsta dampbarnet på en steroidkur. Det bästa var när 5-6 pers + lärare försökte lugna honom och frågade vad det var med honom, han skriker (bokstaverar):

-A-R-J!!! Jag är arg, fattar ni inte?! Jag är A-R-J!!!

Han gormade och höll på i säkert en 15-20 minuter. Sen gick han tvärs över banorna när jag sprang mina intervaller, då blev jag nästan A-R-J själv :-)

Nåväl, 20x200m blev det med 1 minut vila, snitt 33.3 Cruisekänsla första 15 sen lite jobbigare men där fanns mer att ta av. Hamstringen höll sig i (innanför) skinnet också.

Min fina omröstning visar att sub-2 ligger ungefär två standardavvikelser i från medianen, på svenska spel borde det ge ca 12 ggr pengarna. Värre odds än så har jag haft emot mig förr :-)

Kom igen nu, lägg en röst i min finfina omröstning. Kurvan är inte ens i närheten av normalfördelad än, jag vill ha statistisk power!

på Motörheads spelning igår. Hovet kanske inte var optimal lokal för spelningen blev jäkligt skränig då ljudet verakde studsa hit och dit och hit.

Den stora överraskningen var förbandet, först kände jag inte igen dom men den grötiga accenten avslöjade att de var danskar. Efter några nyare låtar som ingen hört så kände jag igen introt till "Bad craziness" och mycket riktigt bandet var D.A.D som jag såg första gången 1992 i Danmark. Den gången inför max 35 pers i publiken och det blev slagsmål efter bara ett par låtar... Mycket vatten har runnit i ån sen dess.

Det har blivit lite mjukare träning sista veckan; bara 78km + 3 simpass. Anledningen är att jag haft ett hamstringfäste som tramsat sig lite och det har gjort det lite svårt att pressa på med träningen. Kände på lite 800-fart i tisdags (8x100m, kort vila , snitt 14.7) och sen Fight Fire with Fire för att bota hamstringen i torsdags; 6x300m med 3 min vila. Det kändes faktiskt betydligt bättre efter passet men stelheten är lite jobbig att ha att göra med på längre pass.

Går allt som jag vill blir det en lite tyngre distansvecka med början imorgon.

Jag kommer inte på något sarkastiskt att skriva idag. Hade tänkt kläcka ur mig något syrligt om Bosö-passet igår där BÅDA bröderna Södergård sjuksimulerade och hade hyrt in en helt ny sprinttalang (Kalle) för att köra livet ur mig, men jag hoppar över det. 6x300m blev det med godtycklig vila, progressivt, den snabbaste på 43.2 sek. Efteråt väntade kast av medicinboll in i vägg, chinstävling och sen rush hem för att laga mat åt mina hålögda  kollektivmedlemmar som hade förstärkningsplagg på och låg i soffan och väntade på att mästerkocken skulle fixa en fullvärdig veganmåltid. Det är väl detta som är baksidan med hippiebekanta; den eviga Lättjan.

Ny pannkaka utlottas för den låttiteln.

Har nu köpt en fet halogenpannlampa så att jag kan springa i skogen även efter mörkrets inbrott. Inveg den alldeles nyss med 2 mil i Nackareservatet, funkar alldeles utmärkt. Go fartkänsla att rusa fram mellan granarna och bara se en liten tunnel med ljus framför sig. Ett rådjur stod och komade på en äng och blev som förstenad när jag lyste på den så att det blänkte i ögonen. Inget mer södermälarstrand för min del.

Påminner lite om när jag var liten och Gammel-Erik körde ut mig några kilometer ut i skogen och jag fick springa hem med hans gamla pannlampa som brukade blinka till varje gång man satte ner fötterna för hårt eller halvsnubblade på någon rot. Han brukade vara ganska tyst och lite barsk i bilen på vägen ut, kanske för att han visste att jag var lite skraj. Jag kommer ihåg känslan av lättnad när man såg ljuset från fönsterna i klubbstugan vid Sänksjön. Hade man tur var bastun igång och Erik brukade bjuda på kakor och ljummen saft. Det var tider det.

http://hem.passagen.se/skogsvandrarna/