är nog världens svåraste ord att säga helst om man är full. Men grammatiskt korrekt är det. Jag var alltså på besök på Sveriges framsida i helgen. Hela lördagen hade jag Nizen, Stenky och Johan (Pannbensbjörnen) en lysande dag i kajaker på havet. Jag var sämst paddlare i gänget och denna sport är väl den enda OS-gren där jag får spö av min flickvän. Jag var dessutom riktigt nära att vurpa mer än en gång men klarade mig med hjärtat i halsgropen.

Idag vaknade jag med värsta träningsvärken i axlar och höftböjare (?). Mycket kraft gick åt till att hålla kajaken på rätt köl vill jag lova.

Veckans träning blev lite halvdan; 105km och 2 sansade kvalitépass: de progressiva tusingarna innan i veckan då och sen en VO2-stege 5+4+3+2+1min idag fart från 3.18-2.55/km Nästa vecka ska jag ta mig i min  krage och få in lite rejälare träning, lovar!

det börjar lukta klagosång nu men kroppen är inte 100%. Allt beror säkert på den där förbenade dagen när jag fyllde 30.

Nåja, även om kroppen är lite seg, luftrören rossliga så är viljan på topp och jag har faktiskt fått in 82km på 4 dagar denna veckan so far. 22km igår inkl 7x1000m, med 100m joggvila, progressivt från 3.43 ner till 3.27 som kändes någorlunda men inte mer. Skulle kunna ha en lång utläggning om tonårsgänget som gjorde allt för att sabba detta träningspass för mig men jag är inte på något sarkastiskt smutskastarhumör idag så det får vänta.

av veckan blir väl ingen skrytvecka direkt; 52km löpning och tvåochenhalv timme MTB. Allt i snorets och hostans tecken. Nya tag nästa vecka.

Tog mitt förnuft till fånga och beslöt mig för att hoppa över Hässelbyloppet idag. Känns lite dumt att maxa med förkylning i kroppen men också retfullt att missa chansen att göra en bra tid på 10km. Nästa chans till en snabb miltid ligger på andra sidan vintern...

2.5h MTB med LK igår, bara ett par plusgrader på morgonen så det var bara att plocka fram vintertights, underställ och handskar. Givetvis domnade tårna bort redan efter en halvtimme. Men va tusan, om bara 7 månader kommer våren igen... LK körde i Bermudashorts och bara ben! Brrrrr

Jag hade hoppats på en rejäl indiansommar i klimatförändringarnas tecken men istället var det snöblandat regn som överraskade på träningen idag.

Måste erkänna att förkylningen har kopplat ett grepp och leder just nu med 2 raka set men jag hoppas att jag snart kan vända på läget. Idag  blev det lite intervallek på Zinkensdamm: 3x800m, 3 min vila (2.36-2.36-2.35) dvs mystempo och sen 10x100m, 45 sek vila, snitt 14.8sek dvs 800-tempo. Är ganska säker på att virus är som folk är mest och ogillar intervaller och lämnar denna kroppen för att leta upp någon mer gynnsam värd, tex ett dagisbarn.

På tal om dagisbarn så är jag ganska säker på att detta dvärgsläkte är kitteln till alla sjukdomar som härjar vintertid. Min flickvän kan intyga att detta stämmer då hon vikarierat som dagisfröken och kan vittna om barn som varit värdar till minst 3 olika virus simultant. Detta i kombination med att barn verkar vara genetiskt predisponerade till att alltid vilja kramas, bli lyfta och nysa folk rakt i ansiktet. Virusen utsåg nog tidigt i mäsklighetens historia just barn till hubben för all smittspridning.

Idag var det ett barn som höll till på bortre långsidan när jag körde intervaller. Pappan hade (smart nog) tagit ut rejält säkerhetsavstånd och satt uppe på läktaren och rökte. Barnet sprang med sina små tomtesteg på bana 3 och det kändes ganska säkert att springa förbi på innerbanan. Jag var nog bara 5 meter bakom när dvärgen ifråga hörde mina steg och väjde givetvis MOT ljudkällan. Jag fick tvärbromsa och tappade rytmen fullständigt. Nästa varv sprang dvärgen på bana 2 och jag går då ut i bana 4-5 för att verkligen ha marginal. Vad händer då? Jo, samma felbeteende upprepar sig: den väjer MOT ljudkällan (mig) igen! Evolutionärt sett har jag svårt att se hur barn klarat sig över huvudtaget. Tänk er ett barn på afrikas slätter 2000 år före kristus: "Hmm, vad är det för muller? Aha ljudet av en skenande hjord med gnuer, jag sticker dit!". Kanske var det så att gnuerna smittades av något virus från barnet och stupade som furor så fort de kom inom en radie av 25 meter? Ja, så måste det ha varit.

104km förra veckan och egentligen bara ett tufft pass och tävlingen i lördags då. Kombinationen tävling och fest senare på kvällen blev lite för mycket och jag drog på mig en förkylning. Gud, va kul.

Träningen har därför blivit lite lidnade, mäktade med ett 20km distpass i söndags, tvingade mig till vila igår och idag blir det nog bara att tassa lite distans försiktigt. Hässelbyloppet är förhoppningvis inte i fara då jag är fylld av svarta känslor (sweet revenge)  från loppet i helgen...

Bra låt, kass video: http://www.youtube.com/watch?v=x5aNNpuHuSs

Jag lyckades bara mäkta med 35.32 på Stockholmsloppet igår och allt är min kompis Paddys fel. På morgonen tänkte jag vara snäll och brygga 2 kannor espresso: 1 till mig och en till Paddy. När Paddy vaknade visade det sig att han just idag slutat dricka kaffe vilket innebar att jag fick dricka bägge kannorna själv. Detta blev lite för mycket eftersom jag har lite problem med supraventrikulär tachycardi (230 i puls men marginell pumpförmåga på hjärtat), helst kombinationen koffein + tävling brukar trigga detta lite extra. Inför viktiga tävlingar brukar jag skippa kaffet en vecka innan loppet men det är så djupt plågsamt att inte få sitt morgonkaffe att jag inte orkar göra det för ofta. Första 2km gick på dryga 8 minuter ungefär men sen ordnade pulsen upp sig och jag kunde pinna på som vanligt. Ända sättet att få ner pulsen när det väl börjat är att böja sig framåt och krysta eller ställa sig på huvudet! Det var nog några som undrade vad jag höll på med...

Om jag tränar hårt sent på kvällen så brukar detta leda till att jag får en återkommande dröm under natten: Jag simmar under isen i en sjö med väldigt klart vatten. Jag letar förtvivlat efter ett hål som jag kan simma upp genom men inget finns att hitta. Det slutar med att jag vill slå mig genom isen för att få luft men isen är liksom seg och mjuk  och går inte sönder. Precis när jag ska ta ett andetag med vatten brukar jag vakna ur drömmen med värsta andnöden! Antagligen håller jag andan i sömnen av någon jäkla anledning...

Denna dröm har jag haft båda nätterna sen intervallpasset med LK. Känner mig smått överkörd även i övrigt, hoppas ett mirakel hinner inträffa till tävlingen imorgon!

På det temat hittade jag även denna länk

ett världsrekord som man kanske skulle ge sig på nån dag?

http://www.youtube.com/watch?v=jfCsSDiPZxk