"A part of growing up is quitting your excuses"

brukar man säga på det engelska språket. Så jag skippar ursäkterna idag och går rakt på mellantiderna: 29-32-32-34= 2.07.20

Jäklar vad kul det var att maxa en 800ing! Det var alldeles för länge sen sist.  Många grejor hade jag glömt under de år som gått men nu vet jag vad som gäller framöver. Skillnaden på långdistanstriathlon och 800 är enorm, går knappt jämföra de grenarna med varandra. Jo, båda gör jäkligt ont men på helt olika sätt.

 Södergård Den Yngre In Trainers var också med och flåsade mig i nacken i 750meter, sen flåsade han sidan om mig, och sista 20m flåsade han en liten bit framför mig. 2-1 till mig i inbördes möten och jag kommer sälja mig sjukt dyrt i Sätrahallen nästa helg, oavsett om han kör i spikes eller ej :-) Det kommer krävas 2.04 eller bättre för att kvittera, var så säkra!

Kommer nu börja med riktig 800-träning med svinhårda 400ingar, 300ingar, 200ingar, testlopp, you name it. Dax att komma i riktig tävlingsform alltså.

Nu har jag varit duktig och kört lång och hård distans på min MTB. Vädret var typiskt Gorkha-väder med snö i luften och genomskinligt slask på vägen. Lite lagom ljummet att detta slask kastas upp på ryggen av bakhjulet och rinner ner innanför kläderna...

Fick några FETA alpinisthandskar i julklapp av min flickvän och händerna var nog den enda kroppsdel jag inte frös om. En av världens stora olösta gåtor är hur man håller sig varm om fötterna när man cyklar på vintern. Nobelpris väntar den som löser detta mysterium som orsakar så många så mycket lidande.

Igår staminapass på Bosön. I egen majestät blev det 3x800m, 4 min vila  (2.24, 2.23, ?.??) och 4x200 racepace 3min vila (30.2, 29.6, 28.9, 28.5) Hade egentligen bara velat gå hem och lägga mig då benen var stela och kroppen trött efter morgonens simning men det gick att ta sig genom passet. Gubbtendensen fortsatte och varje intervall kändes lättare och lättare. Nu blir det distans resten av veckan för att fräscha upp mig inför söndagen.

Jag har varit lite dålig på att summera min träning på sistone, det brukar vara så när man inte har så mycket att skryta över. Förra veckan blev ändå ok; 92km löpning, 3 kvalitépass (5x1000, 5x600 samt sprintpasset), ett simpass och två styrkepass.

Året 2007 samlade jag ihop 587 träningstimmar (effektiv tid såklart)  vilket många triathleter bara skulle skratta åt. Snittet för en vanlig amatör som kört på hawaii är 880h läste jag, proffsen ligger på 960h. Däremot har jag en känsla av att jag kör aningen hårdare än snittet, relativt sätt, på de flesta träningspass. Nåväl, det finns utrymme för ökning alltså.

På söndag blir det säsongsdebut på 800 för min del. Ska bli riktigt spännande att tävla igen, om jag inte minns fel så var mitt förra 800-lopp år 2000 i Australien vid denna tidpunkten. Nästan 8 år sedan alltså. Det brukar ta en 4-5 lopp innan man har hittat rutinen och stinget på så här korta sträckor, ska jag ha en rimlig chans att fixa sub 2 i vinter bör jag ta mig in på 2.04-2.05 i helgen. Sen är det tävlingar 3 helger i rad därefter. Förhoppningsvis kan jag plocka några sekunder för varje tävling i vinter.

Nu börjar jag känna igen mönstret. Ett intervallpass följs av en dag med jäkligt ömt ben (=bara lätt jogg), därefter bara lite stelt (distansdag), sen känns det ganska ok och då blir det intervaller igen, sen en dag med jäkligt ömt ben osv. Det blir inte sämre iaf. Enligt Joe Boness måste man veta var ens "snap point" går, dvs när senan lossnar från fästet. Så länge man håller sig på rätt sida om den gränsen så kan man laborera fritt med träningen. Joe Boness borde bli president!

Idag blev det s.k snabbhetsträning. Inte för att det gick så snabbt men jag försökte. 2x100 (13.5) + 150 (20.6) +200 (28.3) + 300 (41.8). Det som var gubbigt värre med detta passet var att jag inte kom igång förrän på sista intervallen, trots 8km uppvärmning. Ofattbart. Man kan skylla på vädret som med 4 plusgrader och duggregn och snålblåst inte var något optimalt sprintväder, men ändå. De dagarna är förbi då man kunde jogga 3 varv runt en fotbollsplan, gungstretcha lite och sen rippa en 100ing på under 12 sek.  Avslutade med 8km nedjogg och svalkning av benen i Årstaviken.

Ett litet trevligt arrangemang i folktomma Sunnahallen ikväll. 5x600m progressivt i varje intervall med 5 min vila var kvällens övning. På startlinjen stod jag själv, LK, Björn, Nicke och de makalösa bröderna Robin och Jonas Leandersson. Förra gången jag försökte mig på detta pass lyckades jag/vi inte få det progressivt så nu försökte vi verkligen hålla nere farten till 69 sek på första 400 för att kunna ge full patte sista 200. Första intervallen gick fint och jag hade 29.nått på sista 200, andra också ok sen började det blöda lite smått. Märkliga cp-ryck och krampningar från hamstringen gjorde att jag fick stanna eftyer 400 på den 3de intervallen, sen på att igen och 4an och 5an gick ganska bra. Snittiden blev bara godkänd (1.41.nått) men jag tröstar mig med att det var progressivt och fint.  Kul att se 52kg Nicke spurta mot dubbelt så tunga LK på sista 200ingen :-)

Bröderna Leandersson var untouchable och var minst 20-30m före i mål på alla intervallerna. Inte så förvånande kanske.

Som en riktig svenne så är jag nu hemma hos mina föräldrar och "firar" jul. Detta innebär också mycket kvalitetstid med Lillkötta och många roliga kommentarer från hans sida. Bland annat diskuterade vi precis vilka längdskidor som är bäst, jag tycker att Rosignols glasfiberskidor är grymma men LK gillar mest Vita Blixten (försvarets träskidor) eftersom han på allvar tycker att glasfiber blir "så jävla sprött så fort det blir under minus 40 grader".

En annan nyhet var att LK fått erbjudande att vara med i militärlandslaget i terränglöpning med betalda träningsläger och tävlingar i europa samt möjlighet att att gå ner på halvtid med bibehållen lön. Givetvis tackade han nej eftersom han tyckte att alla resor skulle ta för mycket tid från träningen...

På  julafton körde vi en timme styrka (bara 1 reppare) + långpass med fartökning precis som traditionen bjuder. Fartökningen var över sista ca 6km och i riktigt grov terräng; kalhyggen med lerigt traktorspår, några hundra meter i en bäck och netto ca 80m höjdmeter uppför. I denna typ av terräng kommer LK till sin rätta, jag tyckte jag sprang bra och pressade verkligen max och fick 23.15 på denna sista biten men LK fick sjuka 20 blankt. Jag tappade alltså 32 sek/km på denna bit!! Och jag visade att jag inte är i urusel form för jag körde 5x1000m på slafsig grusväg med Björn idag på 3.11 i snitt. 

Skönt att vara hemma i skogen igen och köra på alla de där gamla stigarna som man nött på sen man var liten. Undra hur många liter svett Björn, Lillkötta och jag har lagt på de där stigarna under alla år. Den totala energiförbrukningen skulle nog räcka för att mätta alla barn i afrika i ett helt år.

Nu känns det som jag har fått ett litet övertag på mitt hamstringfäste. Bara simning, cykel, arm+bencykel (400watts intervaller) och styrketräning i 3 dagar och nu har jag en hiskelig träningsvärk om inte annat. Testade ett lätt distanspass på 9km igår och 16km idag, båda passen med lite försiktiga stegringslopp inbakat. Känns hygglo, smärtan har övergått från skärande/sågande till molande/diffus så med lite flyt och bra karma så kan jag nog återgå till hårdare träning igen.

För övrigt kan nämnas att kollektivet nu fått sin 6e medlem, natten till i måndags föddes lilla Nora, 50cm 3500gram. Pappa, 1820cm 68000gram och mamma, 167cm 57000gram är sååå stolta. Tyckte väl att jag hörde någon som hade värkar och ojjade sig mitt i natten.  Nora valde att komma till världen med rumpan först så det kändes nog en del. Jag skulle kunna tänka mig att smärtan att föda barn motsvarar hur det känns efter 6-7 mil på cyklingen i en halv Ironman. Kan inte någon tjej som gjort en IM (och legat i kryckan HELA cyklingen) och även fött barn berätta vilket som var värst? Märkligt nog är det inte populärt att jämföra hur det känns att föda barn med idrottsprestationer. Kanske man skulle testa den där profylaxandningen när man växlar från cykel till löpning nästa gång?

Tänkte smågnälla över att jag alternativtränat på arm+benmaskinen men min flickvän kom precis hem med nya numret av "Pro Cycling"  (bara sådär, utan att jag ens bett om det = kärlek) så jag struntar i det.

Kolla in nedanstående länk från VM-finalen på 1500 i Helsingfors. Alan Webb gör kanske tidernas hårdaste ryck efter 800, långt över hans förmåga och med övermänskligt motstånd i Ramzi. Men på något sätt gillar jag det ändå, han försökte verkligen överraska och lyckades. Ramzi var ju favorit och han fick nog hjärtat i halsgropen när han på bara ett par sekunder hamnar 12-14m efter! Det bästa var iaf Webbs kommentar efteråt på frågan var han tänkte när han gjorde rycket:

-Dude, when I saw 2.04 comin' up at 800 I started to feel real antsy .... ...So I lend over to this skinny, black guy in red shirt, whispering in his ear:  It's time to fuckin' fly man!

Ja, nog flög han alltid: http://www.youtube.com/watch?v=vrybLjlBfDE

(rycket kommer efter 2.25)