eller "rate my swimming stroke" eller "so you think you can swim?" eller "Swedens next super triathlete". Hahaha, jag kan hitta 10-15 teknikmissar själv och man kan undra hur jag kan ta mig framåt överhuvudtaget. Om någon kunning läser bloggen så tas alla tekniktips emot med öppet hjärta. Tack till Coach Micke Rosén som tog sig tid att filma.

http://www.youtube.com/watch?v=XogQhHWcDXk

http://www.youtube.com/watch?v=mAilBBzzz7s

http://www.youtube.com/watch?v=cm7JJB0M1bw

http://www.youtube.com/watch?v=0b93HnBTpMA

Idag, på självaste påskaftonsmorgon var jag uppe kl 05.40 och körde långpass löpning i snön och halkan i Nackareservatet. Fick sällskap av Herr Näsvik och 2.57-Henke vilket behövdes med tanke på hur sega benen var. Träning på tidiga helgdagsmorgnar har blivit något av en favorit bland alla småbarnsföräldrar och andra som tvingas att stiga ur sin roll som triathleter och vara sociala med flickvänner/fruar/släkt. För min del är det kanonfint att vara klar med lejonparten av dagens träning redan innan kl 09. Man kan tycka att det är konstigt att heltidsarbetande 3-barnsföräldrar även lyckas få in 20-timmars träningsveckor men bland de jag tränar med finns det många som visat att det faktiskt går. Allt är egentligen bara en funktion av hur motiverad man är och hur väl man lyckas leva upp till mottot: "Part of growing up is quitting your excuses". Sen är det såklart inget fel med att trappa ner träningen om man känner att man vill satsa mer tid på jobbet eller familjen men då ska det vara ett medvetet val man gjort. Att bara lockas in i fällan och tänka på alla "om jag bara" är en riktig återvändsgränd.

 Hurra för medvetna val och hårda satsningar!

Idag hade jag tänkt köra ett långpass på hojjen och vädret såg kallt men ok ut när jag vaknade. Bestämde mig för att ta racern med odubbade däck, SMHI lovade halvklart väder med lokala snöbyar så det skulle nog gå bra trodde jag. Mötte upp med Odd, Stefan, Henke och Mr Näsvik och bara en av oss hade valt MTB. Efter 1h började det snöa ganska ordentligt och en halvtimme senare låg det en decimeter snö på vägen. Då är man inte så kaxig med högprofilhjul och blanka däck! Sen blev det bara värre och värre, jag vurpade ordentligt och landade på magen som en säl. Till sist fick vi leda cyklarna i uppförbackarna. Passet slutade med att vi fick ta tåget hem! Helt sjukt vilken missbedömning av vädret. Jag får kompensera med lite extra löpning i eftermiddag...

Att simma fort i triathlon är inte det enklaste. Imorse lyckades jag få till 20x100m, start 1.35 med snitt runt 1.29 men väldigt oprogressivt. Det känns som jag kanske är i min bästa simform någonsin i bassäng men tyvärr är det inte alltid man kan få till en bra simning i ett lopp för det. Den stora anledningen till det är att det är mer "gnuernas vandring" än simning i många fall. Har man inte vassa armbågar och bra benspark så är man rätt körd, såvida man inte ligger allra först eller allra sist.

Nedanstående bild säger väl allt om hur det kan vara. Regel nummer ett:

 -Don´t panic!

Så. Då var alla referensramar för vad som är jobbigt omskrivna även denna säsong. Pannbenshelgen i Tivedsskogen med Lill-Kötta blev som väntat jobbig men ändå kändes det som jag fick ett positivt formbesked.

Eftersom vi var i Lill-Köttaland så var vägval och upplägg lämnat i hans händer och då blir det ingen mysåkning på slät och fin asfalt. Vi började med 214km MTB på stig/grusväg + tätt återkommande specialsträckor som helt sonika gick ut på att göra en avstickare in på ett traktorspår eller hygge och sen vända och köra tillbaka. Ett bonusmoment var att spurta på varje ortsskylt vi körde förbi, spurter som tog ut sin rätt efter 9-10h effektivt trampande.

Ok, utöver lite överraskningsmoment inkl en punka och en ej fungerande cykelpump så var det snart dax för ett mysigt marathon. LK hade valt att lägga denna löprunda över Kanonbacken, en blandning av ett uppkört traktorspår och en bäck med ca 200 höjdmeter fördelat på kanske 1200m,  jag måste erkänna att jag inte fullföljde alla 42km då benen bokstavligen talat började vika sig efter drygt 30km. Lite märklig känsla då skallen kändes ok men benen bar helt enkelt inte. Jag fick finna mig i att vara det där gnälliga barnet i baksätet som ideligen frågar: 

-Hur långt är det kvar till vi är framme?

Sen 3 minuter senare:

-Kan vi inte stanna nu, jag måååste kissa! Snäääälla?

Så summan är att jag har stirrat på en ryggtavla i 2 dygn, de få gånger jag försökte gå upp och dra la sig LK direkt 2 meter i sidled för att inte få något onödigt vindskydd...

Video från kanonbacken

...och räknar fortfarande....

När jag tränar på bra brukar jag vara ojämnheten själv. Min 48 timmarssvacka följdes av ett gäng sjukt bra pass, precis sådär som man skulle vilja känna sig på tävling; lätta ben, bra pannben, allt är kul etc.

Styrkeintervallerna jag kör ibland på hojjen går ut på att leta upp en jobbig backe, lägga i en växel som gör att man kan hålla en kadens på 35-40 med puls på strax under tröskelnivå och sen är det bara att mata på. Ungefär som att gå till gymmet och köra benpress, jobbigt men när man superkompenserat 2-3 dagar senare brukar det kännas lättare att hålla högt tryck när man kör hårt. Avslutade med en kort löprunda i 4.15-tempo för att få in triathlonkänslan.  

Imorse simmade jag ett distanspass med klubben. Vi körde i ett tempo som kändes som det långsammaste man kan simma utan att sjunka, ändå gick hundringarna på 1.30-1.31!? Mycket märklig känsla med tanke på att det där var mitt tävlingstempo på HIM-sträckan förra året. Jag har stora förhoppningar om att jag ska slippa krypa ur vattnet i mitten av packet till sommaren :-)

Efter långpasset i söndags blev jag obegripligt trött, en trötthet som kombinerat med nackspärr har gjort att jag tagit det lugnt. Väl medveten om faran att ta vilodagar har jag ändå tvingat mig till två superkorta träningspass; i måndags 15min testcykel och igår 20min simning.

Nu ska jag snart köra styrkeintervaller på MTB i Hammarbybacken följt av en löprunda. Planen är att få in 3 dagar med bra träning följt av en lätt dag för sen bär det av på träningshelg med Lillkötta i Tivedsskogen. Träningsplanen är inte spikad till 100% ännu men det lutar åt vätternrundan på MTB följt av ett marathon. Därutöver förhoppningsvis ett par överraskningsmoment. Till skillnad från förra årets pannbenshelg så ska vi både äta och sova denna gången för att hålla trycket uppe på träningspassen.

Långpass på racern idag. Bara tre gubbar dök upp, ett par hade åkt till spanien för att träna vilket borde vara förbjudet. Det blev ganska mysigt ändå, lite våtdräktskänsla med ett par liter vatten innanför kläderna. Ändå blev det aldrig sådär svinkallt som det kan bli ibland, mycket berodde nog på att jag svullat i mig en massa god mat igårkväll, mat som funkade fint som kärnbränsle i magen och höll mig varm. 126 i snittpuls och drygt 13mil är inte fy skam.

Jag brukar ju propagera för att man ska ta det lugnt mellan träningspassen och dra ner på onödiga aktivteter för att kroppen ska komma ner i varv och återhämta sig. Jag har antagligen gjort precis tvärtemot det rådet denna veckan. En vecka som varit fylld av labbar, kurser långt ut på kvällarna, hållande av egna föreläsningar, kraftödande småpyssel och givetvis träning.

Ett lysande exempel var min torsdag som började kl 05.20 med 30 minuter mejlbesvarande, frukost, sen iväg till simhallen där min coach Micke plågade oss med paceintervaller. Kul och givande men ett dåligt tecken var att jag redan började längta efter lunch fastän klockan bara var 07.45 Nå iväg till Södersjukhuset på MTB för att hämta upp lite provrör, sen vidare till Huddinge sjukhus för inlämnande av etiskansökan, kl var nu 09.30 och det luktade gott med nybakat bröd från Pressbyrån men så karaktärsvag får man inte vara. Nå, upp på hojjen och iväg till KI i Solna, anlände kl 10.20 körde chemluminescensanalyser av lite blodprover sen full fart till GIH där jag hade labbar med 2 klasser om respiration och blodtryck. Lunchen blev en icke uppvärmd stå-lunch där jag åt soyakött, potatis och broccolli. Jag kände mig relativt otillfredställd efter den lunchen. OK, labbar fram till 16.30 sen upp på Åstrandlabbet för att svara på fler mejl, räkna lite i excel, läsa en artikel och dra massa kopior på en kommande föreläsning och annat pyssel.

Klockan var nu 18.20 och jag var svinhungrig och trött, snokade runt lite i skåpen och hittar en burk marmelad och skorpor som jag kränger. Upp på cykeln och försöker förbereda mig mentalt på att jag ska springa 18km progressivt när jag kommer hem vilket jag inte är ett dugg sugen på. Jag funderar på vad som kan få mig att banga träningspasset, detta är de tre mest sannolika orsakerna till att jag skulle banga:

1) Min flickvän har lagat jättegod mat som jag äter för mycket av och inte hinner smälta innan kl 23.

2) Det finns öl i kylen.

3) Träningskläderna ligger i tvätten/ är genomblöta i en bärkasse.

Nä, inget av dessa scenario inträffade men däremot hade flickvännen fått en avi på tempurmadrassen som hon beställt, den vill hon nu ha hjälp att bära hem från postcentralen 2km bort. När ens flickvän lägger huvudet på sne och ber om något kan man inte säga nej. Ok, det kan ju inte vara så svårt, gör jag det snabbt så sticker jag ut och springer sen, tänkte jag.

Väl på postcentralen uppenbarar sig en stor jäkla låda utan handtag och fanskapet vägde typ 30kg! Va? Hur kan en madrass vara så tung? En så stor låda utan handtag är nästan omöjlig att bära på två så det är bara att få upp eländet på huvudet och gå genom stan. Givetvis får jag värsta ischemin i axlarna efter bara 20m och måste luta lådan mot en husvägg typ ett par gånger i minuten så jag kan skaka loss axlarna. Projektet att komma hem tog nära en timme och jag var genomsvettig+svinhungrig+osugen. Men då tänkt jag på Faris Al Sultan och Lillkötta och vad andra hårdingar skulle gjort; nämligen gilla läget!

21.20 började träningspasset som kändes som skit med blytunga ben och allmän misärkänsla, fartökningen uteblev men jag genomförde skiten.

Hoppas nu att jag kommer i grym form supersnabbt, annars är livet orättvist.