Alla inlägg under juni 2008

Av Filip - 29 juni 2008 16:48

Har ägnat helgen åt mäktigt bröllopsfirande på Åland. Det var inte jag själv som gifte mig, men nästan. Jag var nämligen Bestman vilket innebar det extremt ansvarsbetyngda uppdraget att förvalta ringarna tills vigselförrättaren sa "ringarna, tack" varpå jag skulle ta fram ringarna ur fickan, ta två steg mot prästen, öppna asken och räcka fram den till brudparet. Kan låta simpelt men dom som känner mig vet att jag är extremt duktig på att tappa bort saker och framförallt små saker tycks inte vilja stanna i mina fickor någon längre tid. Duktigt paranoid hela förmiddagen och jag kontrollerade att asken fanns kvar i fickan och ringarna var i asken ca 72ggr på den korta tid jag hade dem i min ägo.


På bröllopsfesten visade jag upp alla min förmågor i form av breakdance, hur man får in ölburkar i munnen och framåt kvällningen kände jag också att jag behövde visa bandet hur man spelar trummor. Sen var jag också tvungen att högljutt önska Iron Maiden låtar så fort bandet tystnade mellan låtarna. Att önska Iron Maiden är något jag tvångsmässigt gör på fester oavsett vilket band som spelar.

När vi blivit hemskjutsade till stugan där vi bodde märkte jag att något var fel och en snabb titt ner på kroppen räcker för att konstatera att kostymjackan med tillhörande telefon, viskakort, körkort, pengar + nycklar inte sitter där den ska. Givetvis ligger den kvar i festlokalen. Bara att svida om till Nike Mayflies, ta på pulsklockan (som jag tappade på vägen men senare upphittades av brudgummen), behålla slipsen på och springa tillbaka för att hämta mina ägodelar. Många glada hejjarop från de gäster som var på väg hemåt... Tyckte att det gick lite tungt inledningsvis och det visade sig senare bero på att jag hade två ölflaskor + en senapsflaska i byxfickorna.


Well, well, det var den sista festen innan Kalmar och imorgon börjar min årligt återkommande och alltid bejublade sommarturné. Sommarturnéns syfte är att utnyttja sina vänners/släktingars geografiska kringströddhet för att få gratis boende samtidigt som man kombinerar påhälsning med massivt millsamlande. Upplägget är enkelt; simma en liten sväng på morgonen, cykla jättelångt till nästa ställe och spring några km när man kommer fram.  Lägsta tillåtna intensitet är zon 2 så det är ingen cykelsemester direkt. Rutten just nu ser ut som följer: Stockholm-Tranås-Göteborg-Ängelholm-Ronneby-Västervik-Stockholm. En trevlig runda på 157mil. Resan beräknas ta 7 dagar med en vilodag. Funkar allt som det ska så kommer träningsrekordet ryka rejält.

Av Filip - 24 juni 2008 19:56

I midsommarhelgen blev det inte så mycket tränat. Hela förra veckan blev en lite påtvingad vilovecka med bara 11h träning eftersom jag känt mig förskräckligt bombad i kroppen. På ett dåligt sätt alltså.

Midsommarafton blev det ändå en hygglo cykeltur på 15mil från Västerås  till Karlskoga med lite extra vändor på dom fina värmländska småvägarna. Det var motvind hela vägen och jag såg framför mig hur kamraterna glupskt slukade alla färskpotatisar innan jag skulle vara framme. Därav en vacker fartökning sista timmen.


Idag kompenserade jag med råge för utebliven träning på följande sätt:

På morgonen 6500m simning, följt av 6h cykel (snittpuls 128) direkt följt av 20km löpning (snittpuls 140). Totalt 9.29h och 3000m av simningen var IM-fart, 1h av cyklingen IM-puls (145-150) snittfart 38.4 km/h och sista milen av löpningen IM-puls igen (44.10). Jag svävade som på Moln nr 9 i 9h 10min sen kom HAMMARN. Jäklar vad jag blev svag sista 4km av löpningen, riktigt IM-specifik "jag vill inte var med trötthet" på bästa Kalmarmanér. Bara att släpa sig upp till våning 3 med bägge händerna på räcket, svepa en liter tomatsoppa och sen ligga i soffan och kämpa med att inte spy upp den. Nu är det bara att hålla sig lugn och hoppas på lite Specifik Adaptions to Imposed Demands.


Till min stora besvikelse/förskräckelse/förundran såg jag idag att SM på olympisk distans är i det förbenade DRAFTINGFORMATET. Men, vad trist. Nu kan jag liksom många andra stryka den tävlingen ur kalendern.   Vad är det som håller på att hända med sporten egentligen? Hallsta var drafting, sprint-SM är drafting (OK, fair enough) men SM på olympisk? Snart är väl Kalmar ett draftingrace också...


Jag kan relatera till den här skiten i en annan sport/aktivitet, nämligen klättring. För inte så länge sen var jag och de goda vännerna Stenky, Greven och Paddy inbitna klättrare. För oss var klättring en naturupplevelse där man hade ett sunkigt rep, ett minimalt kilset och vi klättrade på norrvända, sörjiga, orensade granitklippor med blödande knogar och dödsångest. Vi tävlade om machotrofén Pannbensbjörnen som var en vandrings teddybjörn som tilldelades den som gjort något extraordinärt dumdristigt. Och vi hade riktigt kul.

Sen kom bouldrarna med rastaflätor, snackade om crimpstyrka och hade med sig halva tandborstar för att rensa upp på klippan så man fick bättre grepp. Ofta hade dom med sig en stereo ut i skogen för att hitta rätt "mood". Det liksom dödade glädjen att var där överhuvudtaget. Tack och lov så behöver man inte tävla i klättring (enligt mig så KAN man inte tävla i klättring) utan bara byta till en ännu sörjigare, mossigare klippa där det inte finns några bouldrare. I triathlon har man inte det valet. Antingen så åker man på tävlingen eller så gör man inte det. Hata drafting!

Av Filip - 19 juni 2008 12:08

Efter söndagens tvärstopp i Göteborgs triathlon, fick jag en släng av idiopatisk feber på måndagen och vilade helt, tillfrisknade snabbt till tisdagen då jag stack till Källtorpssjön för lite utesimning med supercoachen Micke Rosén och ett gäng triathleter. Misärkänsla i armarna och allt kändes hopplöst jobbigt. Bestämde mig snabbt för att lägga in 2 triggerpass på onsdagen för att snabba upp neurokinetiken lite.  På morgonen lite flytövningar i simning följt av 10x100m zon 2, start 2.00 Ett svinlätt pass som jag till min förvåning snittade på 1.22-1.26, helt utan ansträngning. På eftermiddagen löpning med sprint (100+80+60+40m lång vila) med svinsnabba Liza följt av plyometrik (multipla dropjumps är min specialövning) i 20min. Imorse mer redig simträning igen; huvudset 6x100+3x200+600 där den sista 600ingen var ett pulstest som gick på 8.39 med 144 i slutpuls. Fett darriga armar på morgonen och det är mycket riktigt den plyometrikinducerade träningsvärken som kommit...


Det är detta som är det märkliga, hur kan jag simma en 600ing (i långbana) på 8.39 (1.27/100m) med rimlig puls när jag bara mäktade med 26.24 på 1500m (1.45/100m) med 170 i puls på tävlingen i söndags? Helt sjukt. Jag vet att man tjänar lite på vändningarna men va fasen, inte 18sek per hundring väl? Hyfsat rakt simmar jag också. Inte är det uthålligheten heller, jag kan göra en 1500ing i bassäng på 22.40-22.50 Bonuspris till den som knäcker den gåtan!



Av Filip - 18 juni 2008 07:44

Pga tillfällig svaghet i den Filippinska kroppen så riktar jag nu Limelighten bort från mig själv och kastar lite ljus på en av de mest mytomspunna löparlegenderna någonsin: Tränargurun Ma Junren.  De som är gamla nog att minnas VM i Stuttgart 1993 kommer nog ihåg den kinesiska armé som krossade allt och alla, de flesta med en löpteknik sämre än en triathlet som precis kommer ur T2. Ma framställdes ofta av kvällspressen som en diktator vars främsta knep var fysiska bestraffningar och att han gav sina löperskor sköldpaddsblod till kvällsmat. Infon nedan visar en mer nyanserad bild och kommer från en tränare som samarbetat med Ma när han var visstidsanställd som tränare åt några löpare i Mexico inför Sydney OS 2000.

Vem var han? 

En kinesisk tränare som hade en extremt enkel men effektiv metod för att, enligt egen utsago, ” göra världsmästare av snorungar” .  Han hade ingen idrottslig bakgrund själv men hade studerat zoologi på universitetet och kunde ett och annat om medicin såväl som biomekanik. Han var Taoist och menade att själslig styrka var en grundförutsättning för att kunna underkasta sig hans träningsmetoder.

Rekryteringsprocessen

 Under åren 1988-1998 bedrev han omfattande rekrytering av fattiga bondflickor från den kinesiska landsbygden. De enda uttagningskriterierna var:

·         Att man kom från en fattig bondfamilj .

·         Att man var fullt frisk och vid gott mod.

·         Enbart tjejer rekryterades.

·         Att man hade en önskan om ett bättre liv.

Det talas om att flera hundra flickor rekryterades varje år och dessa fick genomgå ett speciellt uttagningstest som var ett 4 veckor långt träningsläger med kopiösa träningsmängder. Det fanns inga prestationskrav utan var man bara ombytt på varje morgonuppställning och genomförde träningsdosen så gick man vidare. Enligt Ma var det ovanligt om mer än 1 flicka av 100 tog sig genom dessa första 4 veckorna.

De som klarade sig vidare fick åka till en höghöjdsplatå på 2500m över havsnivå i Kinas inland där Mas grupp höll till och utförde sin träning.  En flerårigträningsplan lades upp där man bara hade en enda tävling som man toppade till. Allt på vägen dit sågs bara som träning. Mas grupp var redan direktkvalificerade till mästerskap och behövde inte ställa upp på de kinesiska uttagningarna, Ma bestämde vem i gruppen som fick åka.

Träningen

Hur Mas grupp tränade finns det olika teorier om, enligt den mexikanske tränaren så ändrades filosofin efterhand men såg likadan ut för alla som sprang samma distans. Grundträningsperioden var enformig men brutalt hård. Skador eller sjukdomar accepterades inte. Var man så pass sjuk eller skadad att man inte kunde följa med i gruppens tempo fick man välja på att bli bogserad bakom Mas motorcykel eller springa samma runda två ggr men i lägre tempo. 

Förmiddagspassen var alltid samma:

30km i ganska tuff terräng varav 15 km i lugnt tempo, 15km i den fart man kunde hålla i ett maraton.  Därefter vila eller sjukgymnastik. 2h varje förmiddag ägnades åt ”andliga studier”.  Efter lunch var man beordrad 3h sömn eller vila. Hade man fysiska åkommor kunde man få dispens från eftermiddagsvilan och istället få jogga barfota på en gräsmatta i ca en timme för att påskynda läkningsprocessen.

Kvällspasset var det mest varierande men också det mest krävande. Ofta rörde det sig om långa intervaller med kort vila, ett standardpass var 10x1000m med 30 sek vila följt av styrkeövningar med kroppen som enda belastning. Ett annat pass var 400meters repetitioner i backe med joggvila. Inget anmärkningsvärt alltså. En grej som utmärkte träning var att ingen i gruppen fick visa attityd och springa fortare än de andra. Likaså var det förbjudet att komma på efterkälken, något som bestraffades med indragna telefonsamtal till föräldrarna eller minskade matportioner.

Veckodosen var högst varierande men kunde för marathonflickorna nå över 40 mil per vecka under de tyngre perioderna.  Vidare fick man inte ha pojkvänner, titta på utomstatlig TV eller ha hår som täckte öronen.

Det lustiga med allt detta är vad västerländsk media uppmärksammade mest:  Sköldpaddsblodet och att de åt en speciell typ av svamp ”Caterpillar fungus”  som tillskott… Givetvis blev båda dessa produkter (ffa svampen) genast storsäljare i kosttillskottsvärlden, vem vill inte kunna springa som Wang Junxia? Kanske hade träningdosen något med resultaten att göra? Om de tog otillåtna preparat eller ej för att klara träningen låter jag vara osagt.


Av Filip - 15 juni 2008 21:42

Usch, det blev en DNF till. Denna gången var det inte däcket som luften gick ur, utan mig. Kände mig lite skum under simningen och saknade tryck, men det var ju simning så jag blev inte jätteförvånad. Direkt när man skulle upp till cyklarna var det en ganska brant backe som jag fick GÅ upp för! Då fattade jag att något inte stod rätt till.


Väl på cykeln fick jag rejält ont i låren, en smärta som bara blev värre och värre. Ändå kändes det som ett ganska behagligt tempo med avseende på andning och puls men benen satte stopp. Efter 3 mil testade jag att kliva av cykeln för att se om det var något som gick att stretcha bort. När jag skulle upp på hojjen igen var det tvärstopp, det gick bara inte! Bara att hopppa in i bilen och köra tebax till Stockholm igen. Mentalt tungt att ta ett DNF till. Målet med denna tävling var att visa för mig själv att jag kunde simma ordentligt och få en genomkörare. Visserligen känner jag mig ordentligt genomkörd nu, har värsta träningsvärken i lårmusklerna, något jag ytterst sällan får. Jaja, kul att vara tillbaka på landets framsida lite iaf.


Jag har en känsla av att all misär grundar sig i att jag glömde Entombed skivan hemma. Mitt enda Stefan Holm tix är att jag måste lyssna på låten "That's when I became a satanist" minst 5 ggr för att komma i rätt mode inför tävlingar eller hårda träningspass.

Av Filip - 13 juni 2008 13:20

Jag måste göra mina trogna bloggläsare djupt besvikna och berätta att min pulsklocka är förlagd/borttappad och jag kan därför inte presentera några ingående data kring mina senaste pass :) Så här har jag tränat hittills i veckan:


Mån: Sim 45min distans zon 1, återhämtningspass efter den grymma cykelturen i söndags.


Tis fm: Löpning 34km trail i zon 2 med hyggligt tryck. Varmt och bara lite vätska med mig vilket ledde till vätskebrist resten av dan.

em: Cykel 1h, zon 2. Inklämt och avbrutet pass på lunchen

kväll: Simning öppet vatten 1h 10min, inkl 5 x ca 2.30min zon 6. Asjobbigt med upptrissad tävlingsstämning i Källtorpssjön. Hygglo känsla ändå.


Ons: Cykel 1h aerob tröskel (zon 3) resten av dagen var jag inlåst på labbet och kunde inte träna.


Tor fm: Sim 1h10min, huvudset 10x50 + 300 + 8x50 + 300 + 6x50 +300 osv

Totalt 3400m och en maxad 50a vattenstart som avslutning på 34.2

em: Cykel tot 2.50h + duathlonintervaller: 2 set med ca 33min HIM-känsla direkt följt av 3000m (olympisk löpkänsla). Cyklingen var på CK Valhalls tempobana på Ingarö med löpning på idrottsplatsen. 3000ingarna gick på 11.13 samt 11.28 med kontrollerad och lugn känsla. Cyklingen på 32.45 och 32.55 men det var nog lite hårdare än HIM-intensitet om jag ska vara ärlig. Roligt att jämföra sina tider med tiderna från Valhalltempot, man hittar t.ex Flåsmannen på en 6de plats i elitklassen med 29.43 och jag kan glatt konstatera att jag inte skulle kommit sist!




Av Filip - 10 juni 2008 08:52

Den absolut vanligaste frågan jag får när jag snackar med någon om mitt idrottsutövande är vad jag äter. Jag tror jag svarat på den frågan typ en miljon gånger de senaste åren och om man idrottar mycket ser folk Gunde framför sig med ett enormt berg av ris eller pasta som ska tryckas ner.  När jag sen berättar att jag är vegan så menar de flesta att jag omöjligtvis kan få i mig tillräckligt med energi på ”bara grönsaker”. När jag då berättar att jag håller konstant vikt även under 25-timmars träningsveckor så brukar man snabbt byta fokus till att jag antagligen har proteinbrist, järnbrist och snart kommer bli allvarligt sjuk. Faktum är att jag inte varit icke-träningsbar pga sjukdom på över ett år och då jag varit vegan i mer än 10 år så förväntar jag mig inte att min hälsa kommer rasa ihop inom någon snar framtid heller.  Hade det funnits en funktion för att klistra in excelark i denna blogg skulle ni få se på ett jämnt och stabilt Hb-värde på mellan 155-165, hematokrit på 42-46 mätt över den senaste 2-års perioden.  Så någon direkt hälsorisk kan jag inte säga att min kosthållning innebär, snarare tror jag att den hjälper mig att återhämta mig snabbare, hålla mig friskare och orka mera.

Jag klandrar inte någon då de flesta har en mental bild av en vegan som en mager, blek snubbe i lila manchesterbyxor med svartfärgat hår och stora hörlurar.

Visserligen kan jag hålla med om att vegankost kanske inte är något man bör äta om man har som enda mål att lägga på sig vikt (även om det finns bodybuilders som är veganer). Jag gick ner från ca 80kg till 72-74kg när jag gick över till vegankost, iofs hade jag precis muckat från lumpen och hade lite onödiga muskler (tänk böj-sträck) när jag blev vegan men min vikt har varit konstant sen dess. Nåja, LKs och min resa till Himalaya kostade ett antal kilo men det var tillfälligt. Även Lillkötta var vegan innan resan men 3 månader på hög höjd och magert med mat fick honom att gå loss på en gris när vi kom ner till en by, jäklar vad sjuk han blev… Det var så han fick sitt smeknamn.

Allas vår vän Colting har lovat ett inlägg om Stenålderskost på sin blogg vilket jag ser fram emot. Vi lär få oss en omgång om varför socker är livsfarligt, spannmål fräter sönder tarmarna och kött är det bästa som finns. Mannen själv verkar leva på kött, kaffe och grönsaker. Inga kolhydrater, det är dumt.  Förutom quinoa det är ju en annan typ av kolhydrater!  Eller? Och förutom lösgodis på långpass, mums (?!) Dissar inte kosthållningen, vad jag menar är att en av människans främsta egenskaper är allsidighet. Vi kan anpassa oss att äta enbart vegetabilier eller väldigt mycket animalier och ändå må ganska bra.

Om någon är sugen på att experimentera lite med träning och kost så rekommenderar jag att testa vegankost i ett par veckor kombinerat med hårdträning och se om ni känner någon skillnad i uthållighet och återhämtningsförmåga. Byt bara ut kött och fisk mot linser och bönor, mjölk och ost mot nötter och frön. Se till att äta en massa frukt varje dag och riktiga färska grönsaker (broccolli, blomkål, spenat, aubergine etc). Efter hårda träningspass och som mellanmål rekommenderar jag torkad frukt, rostade sojabönor, eller färskpressad juice.  Om ni klarar av lite abstinens inledningsvis så kommer en skön turboeffekt när kroppen börjar vänja sig. Ni gör både är själva, världen och djuren en tjänst!

Av Filip - 8 juni 2008 14:16

Kalasfin runda runt Mälaren med Anti och Odd i förmiddags. Totalt 211km med 35.5 km/h i snittfart, första 18 milen gick på 4.59, så en helt godkänd IM-cykling redan där. Snittpulsen blev så hög som 152 med toppar på 170-173. Jag kan nämna att dessa pulstoppar kom varje gång Odd gick upp i spets och dödade oss i någon uppförbacke. Annars jämnt bra tryck hela vägen.


Väl hemma hade Liza bakat en förrädiskt god blåbärspaj så löpning skjuter jag på till ikväll. Ja, nu är det inte så att Liza alltid står i köket utan här hemma är det väldigt bögig könsfördelning på sysslorna kan jag berätta. Liza sköter målande, snickrande samt allt tekniskt medan jag lagar mat, handlar och annat kvinnogöra :) Detta beror dels på att jag har ganska kasst tekniskt kunnande men ffa för att jag är för svag för att hålla hammare, rollers etc högre än axelhöjd längre än 10-15 sekunder. Ärligt talat har ni testat att skruva i en glödlampa högt uppe i taket nån gång? Jäklar vad det bränner av mjölksyra i axlarna då. Tur man har en stark Pippi Långstrump-tjej som fixar sånt.

Skapa flashcards