Diagrammet ovan är statistik som jag snott direkt från Stockholm marathons hemsida. Lite suddigt och dåligt format men de blå punkterna är vinnartiderna, de röda är tiden som gav 10de plats, gröna är tid för 100de plats och 250de plats är kryssen. Det var SCT-Olle som gjorde mig uppmärksam på att det gått utför med långdistanslöpningen sedan det gyllene 80-talet vilket föranledde min undersökning. Visst har banan har justerats några gånger och vädret varierat men kollar man på vinnartiderna så är dom väldigt konstanta från 1979-2009. Antalet deltagare gick från 2155st 1979 till detta årets rekord med 14890 startande. Mitt statistikprogram säger att det är mindre än en chans på miljonen att försämringen av tider av topp 100-löparna är en slump.

Några belysande exempel:

•  Om man sprang runt maran på 2.41h år 1983 kom  man in som 250de gubbe. Om man gjort samma tid 2009 så hade man fajtats med triathleten (prefix)-Björn om 30de platsen! Nu var det ganska varmt i år men ändå.
• Innan år 1999 har det alltid krävts tider under 2.50h för att komma topp-100. Efter 1999 har topp-100de platsen varit långsammare än 2.50h på 8 av 10år!

Vad är det som gör att den yppersta eliten i marathon ligger kvar på samma nivå medan topp-10, topp-100 och topp-250 presterar så mycket sämre? Jag känner många som är i topp-100/250 klass och tränar med dom, det är alltid väldigt seriösa idrottare som tränar hårt. Var kommer då prestationssänkningen ifrån? Jag är lite osäker på hur man tränade under tidigt 80-tal men känslan är att det var mycket Lydiard-baserad mängdträning och mindre GPS-klockor, hålfotsinlägg, LCHF och 30-sekundersintervaller. Eller kanske finns det någon helt annan förklaring bortom just hur man tränade. Var det mer populärt för de talangfulla löparna att satsa på marathon på 80-talet istället för banlöpning? Eller just det, man hade ju hockeyfrilla på 80-talet! Kanske var det något väldigt aerodynamiskt med den fönade luggen och det stripiga håret i nacken som gjorde att man sprang så fort?