Lite småmosiga ben så jag tänkte köra en lugnare cykelrunda idag. Till min förskräckelse var Odd med på cyklingen så det blev åka av i alla uppförbackar. Tog dock mitt förnuft till fånga och vek av från gruppen efter en och en halv timme. Det kändes som Väggen var nära hela tiden men jag lyckades faktiskt snitta runt 33-34 km/h hela vägen hem. Måste varit det fina vädret. Exakt 10mil fick jag ihop.

På kvällen en repa runt Årstaviken med Love i springvagnen. Införskaffandet av en sån vagn är en riktig win-win-win situation som jag rekommederar alla tränande föräldrar. Varför det då?

Win 1) Jag får in milen med gott samvete

Win 2) Liza får en paus från det eviga gulligullandet

Win 3) Love får sova.

Fick förresten ett SMS stämplat på Mallis. Lelle och Dave har tydligen fått in en 50-timmars vecka, Norman ligger inte så långt efter. Känner jag herrarna rätt så är det inte så dålig intensitet heller. Fasen, nu känns det som jag kommer utveckla någon välfärdssjukdom med mina fjuttiga 15-20 timmars veckor.

Jag har inte kännt för några gedigna uppdateringar i veckan. Dels har hamstringen misskött sig och blivit behandlad därefter, sen har jag varit fast i mitokondriernas värld på labbet till sent på kvällarna. Standardpass sådana dagar är 10km löpning till labbet och 10km hem. Men fick ett pass med arm+benintervaller med 4 minutare på 405 watt. Max syreupptag ligger stabilt på 5.4-5.45 l/min sen januari. Sen några högintensiva men korta pass på lunchraster etc.

Idag blev det andra bullar. Revelj kl 05.40 följt av frukost och sen skulle jag träffa Antti och Henke vid Hellasgården kl 07.15 Missbedömde sträcka och tid och fick börja dagen med rusning i 9km för att hinna dit. Väl där hade Antti en 24 kilometers runda i finsk och svår terräng med många surhål. Antti hade firat finska nationladagen igår (skärtorsdagen) och var lite medtagen. Lugnt och fint tempo för en gångs skull och go allround träning för löpmusklerna.

 Henke i blått med tröjan "What does it take? (To qualify for Kona). Antti i vit blykeps.

Turen gick genom Hellas och gröna milen...

Ut på grusvägarna i Tyresta reservatet....

Sen till havet där vi fyllde skorna med sand...

Havet var som gjort för ett pass open water simning om det varit 15 grader varmare.

Sen bar det av genom skogen tillbaka till Hellas. Jag ville förlänga och Antti föreslog att jag skulle göra en "Damage controll" på min hamstring genom att kicka en 5000ing på bana allt vad jag hade, om jag inte blev skadad då så var det nog ingen fara...

Vek av från mitt sällskap och satte riktning mot Hammarbyhöjdens IP för en kontrollerad fartökning. Väl där möttes jag av nått sorts fotbollsinferno (turnering) och bestämde mig för att förlänga runt Årstaviken istället. Började bli riktigt seg i benen men grisade ur mig dom sista 5km på 20.52 Inte snabbt men det sved som fanken. Har aldrig reflekterat över att rundan runt viken faktiskt har ett par rejäla backar.

In alles 47km på 3.45h och riktigt trött efteråt.

När jag sitter och komar utanför porten kommer...

 Liza och Love ut som ska på picknick i parken! Egentligen var jag för trött för att hänga med men Liza vet hur man lurar en trött triathlet efter ett långpass...

  Med ett marzipan-påskägg!

Ingen höjdarträning i helgen precis. Rippade min högra hamstring lite i fredags när jag dumt nog blev tvungen att springa ikapp med en gubbe som började tävla med mig på mälarstranden. Jag körde distans i typ 4.10/km och då hör jag någon som flåsar som ett ånglok till vänster om mig, en man i sina bästa år med 110% tävlingsinstinkt. Jag låtsades först inte om honom men han naglade sig fast brevid mig. Fattade först inte att vi tävlade, men min svenskhet gjorde att det kändes lite socialt obekvämt att springa så nära någon så jag skruvade upp tempot en liten aning. Höll kanske 3.55/km och herrens mätare stod på rött men han vägrade ge sig. Efter som jag är en sadist så ville jag inte heller öka farten och göra hans kamp för kort utan jag lät honom hållas. Vi sprang sådär i 5-6 minuter och det var då jag kände hur det började knyta sig i baksidan. Slog av på takten och när herren märkte detta vände han sig om om log ett segervisst leende....

Nåväl, igår var jag rejält stram i baksidan och bytte därför ut långpasset mot 20km obanad terräng som är lite skonsammare. Ganska kul faktiskt.

Idag ett cykelpass modell lite längre med Henke, Stefan och min svåger Johan. Svågern ska cykla Vättern och ville följa med för att härdas. Samling 06.15 och sen bar det av på en helt ok 4.5h-runda på nästan exakt 14mil. Vi hade missbedömt vädret fullständigt och det blev svinkallt eftersom det var frost på morgonen som inte försvann förrän det började regna. Svågern var förvånansvärt stark hela vägen runt och det ska mycket till för att han inte ska klara sitt mål sub 9h på Vättern.

Jahupp, då var man ensam i spåret då. Lejonparten av musketörerna drar till Mallis imorgon för kopiös och huvudlös tokträning i ett par veckor, 2.48-Henke meddelade precis att hans hälsena misskötte sig, Bambi åker på läger till Italien idag, Antti är för gammal och Lill-Kötta stannar i storskogen för att träna ensam. Visserligen kvarstår Södergårdsbröderna Alf och Flåsmannen men dom tränat ju bara sån där träning i mellanregistret; inte kort och snabbt och inte långt och hårt men gärna 5-10 minutare med mycket flås. Något konstigt familjedrag tydligen. Kanske ska bjuda in dom till Hammarbybacken i helgen...

Imorgon således långpass löpning själv. Schemat säger 35-45km där jag kan välja mellan att köra sista 10km i IM-fart eller lägga in 5x5min till zon 4. Får se vad jag väljer.

I övrigt bjöd gårdagens simpass på 2 överraskningar:

Överraskning 1) Lumparkompisen Svärd dök upp på simningen på morgonen. Inte för att jag kände igen honom men namnet klingade igenkännande. Innan han blev deporterad till mitt kompani så var jag untouchable och oinskränkt fys-etta på allt från stridshinderbana till "på pannan ställ" och så kom han och slog  mig i min paradgren orientering på 50000-dels karta... Nu är han anmäld till "Ö till Ö" 2009 och kan bli farlig.

Överraskning 2) Yogakvinnan Lena som Coach Mike bjudit in till simningen för att kolla våran "o"rörlighet. Det blev lite mer än så och alla fick en liten egen diagnos. Bl.a så hade jag spända käkar och hela skulderpartiet samlat bakom nacken. Nåväl, bättre än Henke som blev klassad som helt crazy med en uppsjö av fördämda känslor som sakta förtärde honom inifrån... Inte så konstigt när man skadar sig varje år i april :-) Så botemedlet för oss alla kommer bli frigörande dans en gång i veckan, och va faen kan man pressa sig att köra en Ironman kan man väl pressa ur sig lite frigörande dans också?

En vanlig analogi i träningslära är att likna kroppen vid en bil där mat blir bränsle och förbränningen är ämnesomsättningen osv. Lite fjantigt tycker jag. Mycket bättre är att likna kroppen vid ett gnälligt och bortskämt barn. För det är lite så min kropp uppfört sig och det är även så jag har behandlat den de senaste dagarna. Barnet har börjat gnälla och dessa känsloyttringar har försökts dämpas med godis (vila) och allmän lättvilja. Alla som har haft med ett bortskämt barn att göra vet vad som händer om man en enda gång ger barnet godis när man är i affären, just det, den vill bara ha mer och mer och blir gnälligare och gnälligare.

Så jag bestämde mig för att fläska på med träningen med start igår och mycket riktigt så var det precis det som behövdes för att det skulle börja kännas bättre igen. Igår blev det en timme simning på morgonen och ett halvtufft tröskelpass på testcykeln på em. Dagen bjöd på 3800m zon 2-simning och nyss 11km löpning med lite fartinslag. All dålig känsla är som bortblåst!

Å fint väder är det oxå.