En klok träningsguru sa en gång att det inte är att genomföra mycket och hård träning som är det svåra. Det handlar snarare om hur mycket träning man kan absorbera, alltså anpassa sig till. Jag har funderat ganska mycket på vad det är som gör att förmågan att absorbera träning kan variera så mycket från person till person och även för en och samma person men från en tid till en annan .

För att ta mig själv som exempel så var jag rejält övertränad för några år sen, detta trots att både volym och intensitet var kanske bara hälften av vad de är nu. Vad var det som gjorde skillnaden för min återhämtningsförmåga då mot nu? Sömn, mat och arbetsbelastning var nog bättre då än vad de är nu. Jag är ganska säker på vad skillnaden var men besparar er några längre utläggningar. Rent generellt tror jag att träningsförmåga eller egentligen förmågan att klara påfrestningar överhuvudtaget bygger på tre grundläggande faktorer:

• Kärlek
• Lycka
• Förutsättningar

Oväntat va?

Med kärlek menar jag helt sonika att känna sig älskad, oavsett om det kommer från ens partner, en kompis eller t.om ett husdjur.

Lycka är en helt subjektiv värdering över hur tillfreds man känner sig med sitt liv i stort och har inget som helst att göra med att vara lyckad eller att ha uppnått något särskilt.

Förutsättningar är det lite mer påtagliga förhållandena som kost, sömn, träningskompisar, frånvaro av skador, prylar etc etc.

Så vad vill jag ha sagt med detta? Jo, om en person känner sig lycklig och älskad så kan han klara nästan vad som helst. De rätta förutsättningarna kan man skapa sig ganska enkelt. Jag tycker detta blir extra tydligt när man ligger på gränsen till vad man klarar. Minsta lilla störning av lycka eller kärlek kan göra att man inte tål och absorberar träningen som innan.

För min del så har vår lille son Love snott ungefär 5% av min nattsömn men kompenserar detta med att sprida en hel del kärlek och har ökat min känsla av lycka med ungefär en tiopotens. Och träningen har faktiskt gått som på räls sista månaden!

 

Gammeladepten

20 mars 2009 20:32

Vojne, vojne! Du verkar vara på väg mot förfallet - eller mot en hälsosam insikt om att det finns högre värden i livet än att ständigt överträffa sig själv på träning och tävling (sådana tokerier kan man ägna sig åt när man nått medelåldern och har familjebildningen bakom sig). Jag ser fram emot en vetenskaplig rapport om hur många välmeriterade simmare/cyklister/löpare på högsta elitnivå (alltså inte triatleter, utan riktiga elitidrottare) som anger familjelycka som skäl till sina framgångar!

 

Jörgen

20 mars 2009 21:31

Det här var fan den värsta smörjan någonsin. Skriv lite mer om watt och mitokondrier istället tack.

 

flås

20 mars 2009 22:18

Hahaha! Jörgens kommentar är fan det roligaste jag läst!

 

Magda

21 mars 2009 06:36

hm, och jag som alltid trott att olycka har varit den största drivkraften :-) hade nog inte ens börjat träna igen i vuxen ålder om jag suttit hemma i soffan och varit nöjd :-)

http://magdagad.blogspot.com

 

Filip

21 mars 2009 08:18

Gammeladepten: Förfall? Ja kanske. Det lättaste hade dock varit att lägga skulden på barnet "nu kan jag inte träna så mycket längre och inte får jag sova på natten heller". Inte juste.

Jörgen: Ha! Det blir nog lite mitokondrie och wattsnack också, var så säker.

Magda: Men det där är ju den MÖRKA sidan, där hat och frustration är drivkraften. Very powerful, but very dangerous! Kände på mig att du inte var en riktig Jedi.

 

Dave

21 mars 2009 17:06

Håller nog med flås lite, lite väl mycket flowerpower trams nu ;) Vi saknade dig på cyklingen, fin runda på 16mil i fintempo.

 

Dave

21 mars 2009 19:20

Dave: Cyklade själv idag och bonkade efter 2h... Måste vara nått jag ätit. 16mil hade dödat mig en sån här dag

 

Sara

22 mars 2009 21:56

tror inte man ska underskatta känslan. och man ska inte överskatta alla kalla fakta. kroppen och knoppen är mer komplext än så.

http://www.traningsgladje.se

 

Tjejen A från VR

24 mars 2009 03:17

Skriver en lite småkryptisk signatur så kanske jag är lite anonym iaf. Jag har tänkt ganska mycket på det där med känslan i benen och kärlek på sistone. Ganska precis samtidigt som jag insåg att jag var jäkligt olyckligt kär i juni förra året så fick jag överträningssymptom och har haft det mest hela tiden sen dess. Innan jag fattat vad jag råkat ut för i juni var jag i mitt livs form. Troligtvis så var det bara en slump, men ibland undrar jag om den där olyckliga kärleken också gjorde benen olyckliga.

 

Filip

24 mars 2009 18:43

Sara och Tjejen A: Håller med er. Samtidigt är det lite motbjudnande för en sån som mig att något så flummigt och svårmätbart som lycka och kärlek faktiskt påverkar oss ren fysiologiskt. Jag har dock otal med "bevis" för hur illa det kan gå om man försöker hårdträna sig genom missförhållande på jobbet, en nära släktings död eller skilsmässa etc.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Begrunda vettvillingens senaste otyg på www.nitrovegan.blogspot.com   Ha inte för stora förhoppningar bara ...

Det har börjat poppa upp en massa reklam för diverse produkter på den här bloggen. Eftersom jag inte vill att mina  svaga läsare undermedvetet börjar tvångsköpa ögonfransförlängare bara för att dom är beroende av världens bästa triathlonblogg så lägg...

Fullbordade arbetsveckan igår och jag har hållt mig till planen både tränings och arbetsmässigt. 121km löpning på 5 dagar, 2 simpass och ett cykelpass ger mig ett bra utgångsläge inför helgen då jag bara behöver få in 4 mil för att uppnå minimigränse...

Trots så många år av träning som jag har bakom mig så verkar jag ändå aldrig lära mig dom mest basala grejerna för att en träningsdag ska bli lyckad: 1) Torra kläder är skönt 2) Mat är gott 3) Bastu är urlakande Efter en lätt joggingtur ner t...

166km denna veckan, 2 kvalitépass, ett i backe och ett fartlek. Min hjärna var kreativ idag och kom på minst 10 ursäkter att stanna hemma och kolla TV istället för att springa 2 timmar ensam i regnet. Ganska intressant när man väl bestämt sig för vad...