Alla inlägg under oktober 2008

Av Filip - 11 oktober 2008 15:55

Idag gjorde jag mitt livs bästa lopp. Då menar jag inte prestationsmässigt eller att jag var i dunderform, snarare tvärtom. Löpningen och framförallt långpass har varit lidande sen trisäsongen avslutades. Dessutom hade jag väldigt ont i ena ljumsken/hamstringen och jag var väl inte helt säker på att jag skulle ta mig i mål.


Ultralöpare är ett lite speciellt släkte, det är ingen hätsk stämning innan start, ingen värmer upp och de flesta verkar glada och förväntansfulla över att få springa sönder benen. Jag träffade klubbkompisen Fredrika innan start och kände mig lite oförberedd när jag såg att Fredrika hade laddat med vätskebälte, powerbars, gels och lite allt möjligt. Såg riktigt gott ut ju!

Själv hade jag följande utrustning:

  • Löparshorts av Stefan Holm-sort.
  • Underställ med avklippta ärmar
  • Armvärmare
  • Adizero Pro
  • En 25cl Festis med sugrör.

Fick en jabb på vänster njure, vände mig om och där stod Antti och sa att han inte tänkte vänta i målet på mig utan jag skulle få åka kommunalt hem. Nu ville jag slå honom!


Starten var ganska snabb, en tätklunga på 6 pers bildades snabbt där jag låg med en bit bak. Det som störde var att ljumsken/hamstringen INTE kändes bra, jag fick springa med korta snabba steg i alla nedförbackar.


Inför detta loppet har jag lagt upp en lite annorlunda taktik för den mentala biten och det var just detta som kändes så otroligt bra idag! Jag brukar ha som taktik att dela upp lopp i kortare etapper typ "bara fram till nästa km-markering" samtidigt som jag försöker tränga bort kroppens smärtsignaler. Gärna med ett machomantra som "smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" eller "when the going gets tough the tough gets going". Detta har väl hjälpt föga, känns mest som klyschor som kan vara roliga att droppa nån gång men svåra att anamma i skarpa lägen. Idag valde jag en ny mental taktik som är lite av ett hopplock från mindfulnesstekniker och buddhism. Taktiken går ut på att acceptera smärtan som en del av sig själv, känna innåt i kroppen istället för att försöka tränga bort kroppens signaler, samt försöka lägga kraften på vad som händer i nuet.


 Idag hade jag väldigt ont och det var således ett lysande tillfälle att praktisera denna teknik. Grejen är att redan efter 25km gjorde ljumsken så ont att jag antagligen borde ha brutit men när jag bara försökte leva mig in i föreställningen att smärtan var en del av mig själv så var det inte sååå obarmhärtigt, men bara tanken att forsätta så där i ett par timmar till skulle knäcka vem som helst.


Ni som sprungit riktigt långt eller varit riktigt trötta någon gång vet att man kan få lite märkliga känslor under loppets gång; allt från värsta euforikänslorna till att man nästan kan börja gråta utan anledning(fast riktiga Ironmän gråter såklart inte :-)). Idag blev känslan av att jag faktiskt var smärtan väldigt påtaglig, nästan som att jag var en egen person inne i min kropp. Svårt att förklara men en ganska sanslös känsla.


Hur gick loppet då? Jag släppte lite till tätklungan efter 10km men låg inte så långt bakom, efter 30km (2.09h) kom jag ifatt en kille som droppat från tätklungan och låg därmed på 4de plats. Maran passerades på 3.07 och allt bara flöt på bra i min lilla bubbla av smärta. Det kändes extra fint att Antti låg bakom mig och jag hade läget under kontroll. Förutom smärtan så börjar jag bli rejält trött i benen efter 44-45km. Efter 47km är jag ganska sänkt när jag hör ett knak bakom mig och med en hastig blick bakom axeln ser jag:   

 -Antti! EI SAA PEITÄÄ!

Faan, nu ska man spurta efter 47km alltså. Min lilla bubbla spricker, jag fäller ner mitt tjockaste pannben och köttar allt jag har. Givetvis får man en glimt av målet innan man svänger in på den sista kuperade 2.5km-slingan Backarna känns sjukt tungt, allt gör löjligt ont och jag hör Anttis steg tätt bakom mig. Ni som känner Antti vet att det är den segaste gubbjäveln man kan få tag i och kan gneta sig ikapp typ vem som helst på ren envishet. På något konstigt sätt tar jag mig uppför sista backen, ut på fältet och kan hålla undan in i mål!

När jag vänder mig om ser jag att det inte var Antti som jagade mig utan någon annan. Antti kommer först 4 minuter senare, fan vad gött, nu ska jag tracka honom hela vintern lika mycket som han trackat mig för att jag visade svaghetstecken på Ö till Ö.


Sluttid 3.48.07, placering 4a. Det var jättemycket vatten i skogen och riktigt tungsprunget på sina ställen. Fint långpass.


Nu ska vi se vad kroppen säger om detta imorgon. Det krävs ett mindre underverk om det ska bli något sprunget i veckan.

Av Filip - 10 oktober 2008 12:42

Läget är sådant att jag fortfarande har ont i min ljumske, eller om det är lårets innåtförare eller hamstringen, den har inte riktigt bestämt sig ännu. Vilade från löpningen i onsdags och cyklade och simmade istället, igår var det både simning på morgonen och sen löpning på 12.5an ute på Skuggan på kvällen. Det visade sig att Bambi vägrade springa efter mörkrets inbrott och stannade inne på gymmet, frånsett en liten fjuttig jogg. Jaja, dagens ungdom. Ryktet säger att hon även teamat upp med Alf (a.k.a Olof, Ynglingen/ Södergård den yngre) så att dom kan köra vriststyrka och medicinbollskast tillsammans.


Dagen har annars ägnats åt simning, kolhydratladdning och isande av ljumske. Samtidigt som jag jobbar såklart.


Imorgon kör jag alltså Sörmlands Ultramara, 50km terräng. Jag vet inte alls vad jag har att vänta här, på Ö till Ö fick man liksom hoppa i och kyla ned benen mellan varven och på en Ironmanmara springer man inte så fort. Tävlingen blir också ett tillfälle att testa om min "fight fire with fire-teori" stämmer, dvs man ska under någorlunda kontrollerade former utsätta sig för just det som gör ont, i detta fall löpning. Stämmer teorin så kommer jag vakna upp som pånyttfödd på söndag morgon, stämmer den inte så kan jag öka trycket på simboosten lite till :-) Det som känns lite olustigt är att skadan eller bristningen är ganska ny och det brukar vara smart att ta sig genom den första akuta fasen innan man matar på med mer träning...

 Banprofilen ser ganska utmanande ut. Enligt inside-info från min klubbkompis Fredrika och även vapendragaren Antti så är risken överhängande att man springer bort sig! Det vill jag definitivt inte göra.


Av Filip - 9 oktober 2008 09:09

Mycket maxningar har det blivit de senaste dagarna.

 I tisdags var det ju intervaller där jag åtminstone försökte köra max i löpning, jobbigt var det.


 Igår morse körde jag och Dave ett "No Remorse-pass" på morgonen: 12x400m, 20 sek vila, zon 3. Hopp i plurret 06.35 och passet var klart 08.02 Jättejobbigt sista 3 400ingarna.


På eftermiddagen skulle kroppen få lida för att den sprang så sakta på vo2max-intervallerna dagen innan och passet skulle upprepas fast nu på cykel: Totalt 1h 10min med 4x3min, de första 3 @340w och sista stegrande från 340 till 430w. Orkade 40sek på 430w, helt ok för att vara lilla jag. Dessutom en maxning på Wingate cykeln, peak på 770w. Skäms!


Inte utan att kroppen var lite sliten (och ljumsken ÖM) när jag gick till simhallen imorse. Min tanke var att hänga med längst bak i tåget och sen kliva upp efter 45min, ett lite lagom återhämtningspass liksom. Väl i simhallen informerar coach Mike att idag ska vi minsann MAXA. Passet är alltså tokmaxning med tidtagning och one on one-fight på 200, 150, 100 och 50m. Ca 6-7 min aktiv vila mellan. Givetvis ser coach till att jag får banan brevid Antti som vilat sig iform. Jag loosar alla loppen och trillar in på mediokra 2.38-1.55-1.11-33 Hur seg som helst i armarna. Första gången sen jag drog igång simboosten som jag inte persar när jag kör maxning.

Av Filip - 7 oktober 2008 17:49

I flera dagars tid har jag nu haft ett finger på anmälningstangenten till Hässelbyloppet och den andra på knappen som anmäler mig till Sörmlands ultramarathon. Båda loppen går nu i helgen. Jag kan direkt säga att löpformen är ganska kass för tillfället och jag har inga förhoppningar på några stordåd i någon av tävlingarna. Att kötta 5 mil terräng lockar ganska mycket mer än att trängas med 3000 löpare i Hässelby. Å andra sidan har familjen (utom LK såklart) värsta uppslutningen i Hässelby så det hade ju varit kul på så sätt. Och eftersom det jag saknar mest av allt just nu är tempostyrka så kanske en genomkörare på en mil hade suttit bra? Och hur lång tid tar det att återhämta sig efter en ultra? Jag ger kroppen 36 timmar, inte en sekund längre säger jag bara. Så här har jag bollat fram och tillbaka med beslutsångetsen i några dagar.


 Idag beslöt jag att ett intervallpass skulle få avgöra; om jag skulle vara nöjd med passet efteråt skulle det bli Hässelby, annars ultramaran.

Passet:

3.5km uppvärmning

3x80m stegringslopp

2x1500m, 3 min vila, zon 5

2x1000m, 2 min vila, zon 6

5x100m, 3 min vila

3.5km nedjogg

Typiskt nog rippade jag något i höger ljumske på första stegringsloppet och fick linka mig genom passet. 1500ingarna på 5.06 och tusingarna på 3.27 Långsamt alltså. Ultramara blir det alltså. Nu när jag kommit hem ser inte ljumsken så fin ut; svullen och lite blå :-( Då blir det iofs bra med en ultra så att jag kan rena kroppen från min åkomma :-)


Just det, jag simmade imorse med:

600 insim

3x(300+150+6x25), hårt.

300 bad

Hann inte mer än så, hade bokat labbet från 07.45

Av Filip - 6 oktober 2008 19:19

Alltid fin och skön känsla i kroppen de dagar man får in tre träningspass.

Imorse: 1h 20min simning, inte så många meter men ganska bra fart. Med mastergänget på Eriksdalsbadet, som vanligt en massa 25or sprint. Jag, Dave och Antti körde 200ingar efteråt tills vi tröttnade.

Sen lunch: Cykel 10min upprull + 5x3min @340w (zon 6), puls i sluten 158,163,167,168,169 med 2 min rullvila + 10min nedrull

Efter jobbet: Löpning 10.5km 4.37/km zon 2. Så fort CtH märkte att jag var sliten ville hon lägga in småryck i varje backe bara för att se mig lida. Elakt.


Ganska stekt nu, godnatt.

Av Filip - 5 oktober 2008 14:41

Yehupp, igår blev det en väldigt lugn MTB-runda i Tyresö nationalpark. Väldigt fina små grusvägar och slingrande stigar inne i granskogen, som gjorda för MTB. 2h47min och snittpuls 113, zon 1 alltså.


Imorse väckte jag Alf som låg och sov i sin idrottskuvös ute på Bosön. 23km zon 2, snittpuls 138 (134 för Alf). Konstant hällregn och riktigt blåsigt och småspikigt när vi sprang längs havet. Jag avslutade med en halvtimme tung styrka och Alf körde höftövningar i takt till "rhythm is a dancer"... Nu ska Alf ta en vilovecka så att han blir frisk i sin vad.

Av Filip - 3 oktober 2008 20:39


Hittade några fina bilder från Ö till Ö:


 Till allas förvåning var havet så här stilla och snällt för oss som simmade.



Antti och jag 11h efter starten... (Obs! Det bara ser ut som mitt hårfäste är väldigt högt upp, det ser inte alls ut så när jag tittar mig själv i spegeln helst inte om jag kammar fram luggen och så är det helt naturligt om hårfästet kryper liiite uppåt efter man passerat 30 och många jag känner är ju mer eller mindre flintis sen många år tillbaka så jag ligger bättre till än man kan tro för jag fick visa leg för att köpa 3.5or på hemköp för inte så länge sen och det levde jag på i flera veckor men nu kom denna bilden och det känns inte lika muntert längre men som jag sa så är det en så kallad falsk bild som inte på ett sanningsenligt sätt återger verkligheten och jämför man Anttis och mitt hårfäste så tittar Antti liksom neråt på denna bilden vilket gör att man kan tro att han har lägre hårfäste än jag men så är det då INTE)



Mitt favoritlag: Bröderna Andersson! Myntarna av hela konceptet, rock on!

Av Filip - 3 oktober 2008 20:09

Det känns som en liten seger att det äntligen är fredagkväll. Att jag lyckats ta mig genom denna veckan med bibehållen träningsvolym är jag riktigt stolt över. Samtidigt är det en lite som Pyrrhus sa "En sådan seger till och jag är förlorad".


Inget mer gnäll nu, rapportera träningen för tusan.

Idag stod löpning 12x1000m i zon 4 med 30 sek vila på programmet. Vi var ett saftigt gäng som satte av mot Skuggan; Kalle Bolt, Charlotte the Harlot, Anemi-Alf och jag. CtH kokte våra motoriska program med nya löpskolningsövningar, helt otroligt hur svårt det kan vara att göra så pass enkla övningar utan att börja galoppera eller komma in i passgång. Skönt att Alf var med så jag slapp vara sämst :-)


Zon 4 ska ju vara lugnt och kontrollerat, med en bra bit upp till mjölksyratröskeln, i vanliga fall runt 3.45 för min del. Alf hetsade mest av alla och första tusingen trillade in på 3.33 Kalle och CtH droppade efter två för att inte vara dumdristiga*, Alf och jag fick ensamma bita i dom sura äpplena som fanns kvar och fullföljde alla 12. På sista var Alf tvungen att visa att han var BÄST trots att jag precis tappat honom på 2dl blod och kom in på 3.09.  Snittet blev 3.36 pulsen 162-167, kontrollerat men lite plågsamt på sista.


* Med dumdristiga menas i detta fall att Kalle som är 200-400m specialist inte ska loosa sina fast-twitch fibrer och så CtH  inte bryter fötterna igen...

Skapa flashcards