Idag gjorde jag mitt livs bästa lopp. Då menar jag inte prestationsmässigt eller att jag var i dunderform, snarare tvärtom. Löpningen och framförallt långpass har varit lidande sen trisäsongen avslutades. Dessutom hade jag väldigt ont i ena ljumsken/hamstringen och jag var väl inte helt säker på att jag skulle ta mig i mål.

Ultralöpare är ett lite speciellt släkte, det är ingen hätsk stämning innan start, ingen värmer upp och de flesta verkar glada och förväntansfulla över att få springa sönder benen. Jag träffade klubbkompisen Fredrika innan start och kände mig lite oförberedd när jag såg att Fredrika hade laddat med vätskebälte, powerbars, gels och lite allt möjligt. Såg riktigt gott ut ju!

Själv hade jag följande utrustning:

• Löparshorts av Stefan Holm-sort.
• Underställ med avklippta ärmar
• Armvärmare
• Adizero Pro
• En 25cl Festis med sugrör.

Fick en jabb på vänster njure, vände mig om och där stod Antti och sa att han inte tänkte vänta i målet på mig utan jag skulle få åka kommunalt hem. Nu ville jag slå honom!

Starten var ganska snabb, en tätklunga på 6 pers bildades snabbt där jag låg med en bit bak. Det som störde var att ljumsken/hamstringen INTE kändes bra, jag fick springa med korta snabba steg i alla nedförbackar.

Inför detta loppet har jag lagt upp en lite annorlunda taktik för den mentala biten och det var just detta som kändes så otroligt bra idag! Jag brukar ha som taktik att dela upp lopp i kortare etapper typ "bara fram till nästa km-markering" samtidigt som jag försöker tränga bort kroppens smärtsignaler. Gärna med ett machomantra som "smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" eller "when the going gets tough the tough gets going". Detta har väl hjälpt föga, känns mest som klyschor som kan vara roliga att droppa nån gång men svåra att anamma i skarpa lägen. Idag valde jag en ny mental taktik som är lite av ett hopplock från mindfulnesstekniker och buddhism. Taktiken går ut på att acceptera smärtan som en del av sig själv, känna innåt i kroppen istället för att försöka tränga bort kroppens signaler, samt försöka lägga kraften på vad som händer i nuet.

 Idag hade jag väldigt ont och det var således ett lysande tillfälle att praktisera denna teknik. Grejen är att redan efter 25km gjorde ljumsken så ont att jag antagligen borde ha brutit men när jag bara försökte leva mig in i föreställningen att smärtan var en del av mig själv så var det inte sååå obarmhärtigt, men bara tanken att forsätta så där i ett par timmar till skulle knäcka vem som helst.

Ni som sprungit riktigt långt eller varit riktigt trötta någon gång vet att man kan få lite märkliga känslor under loppets gång; allt från värsta euforikänslorna till att man nästan kan börja gråta utan anledning(fast riktiga Ironmän gråter såklart inte :-)). Idag blev känslan av att jag faktiskt var smärtan väldigt påtaglig, nästan som att jag var en egen person inne i min kropp. Svårt att förklara men en ganska sanslös känsla.

Hur gick loppet då? Jag släppte lite till tätklungan efter 10km men låg inte så långt bakom, efter 30km (2.09h) kom jag ifatt en kille som droppat från tätklungan och låg därmed på 4de plats. Maran passerades på 3.07 och allt bara flöt på bra i min lilla bubbla av smärta. Det kändes extra fint att Antti låg bakom mig och jag hade läget under kontroll. Förutom smärtan så börjar jag bli rejält trött i benen efter 44-45km. Efter 47km är jag ganska sänkt när jag hör ett knak bakom mig och med en hastig blick bakom axeln ser jag:   

 -Antti! EI SAA PEITÄÄ!

Faan, nu ska man spurta efter 47km alltså. Min lilla bubbla spricker, jag fäller ner mitt tjockaste pannben och köttar allt jag har. Givetvis får man en glimt av målet innan man svänger in på den sista kuperade 2.5km-slingan Backarna känns sjukt tungt, allt gör löjligt ont och jag hör Anttis steg tätt bakom mig. Ni som känner Antti vet att det är den segaste gubbjäveln man kan få tag i och kan gneta sig ikapp typ vem som helst på ren envishet. På något konstigt sätt tar jag mig uppför sista backen, ut på fältet och kan hålla undan in i mål!

När jag vänder mig om ser jag att det inte var Antti som jagade mig utan någon annan. Antti kommer först 4 minuter senare, fan vad gött, nu ska jag tracka honom hela vintern lika mycket som han trackat mig för att jag visade svaghetstecken på Ö till Ö.

Sluttid 3.48.07, placering 4a. Det var jättemycket vatten i skogen och riktigt tungsprunget på sina ställen. Fint långpass.

Nu ska vi se vad kroppen säger om detta imorgon. Det krävs ett mindre underverk om det ska bli något sprunget i veckan.

 

Marcus

11 oktober 2008 16:50

Grattis!

http://www.inormanforironman.blogspot.com

 

Magda

11 oktober 2008 17:03

grattis! vilken underbar läsning! och vilken fantastisk tid! hängde det goda resultatet på festisen eller holm-shortsen? ;-)

apropå smärtbegreppet. b har efter sin kinacykling anammat buddismen på alla möjliga och omöjliga sätt. det senaste som han tjatar om är att man ska acceptera nuet och att "smärta är oundvikligt, lidande är frivilligt".

kanske mindre klyschigt och mer sant. tanken har iaf hjälpt mig en del.

http://magdagad.blogspot.com

 

Magda

11 oktober 2008 17:07

har förresten två frågor också

1. vem vann och på vilken tid?

2. har du foto på din mundering? ;-)

http://magdagad.blogspot.com

 

Filip

11 oktober 2008 17:27

Marcus: Tack! Jag gillar din satsning inför 2009. Det kommer bli en lång resa men är värt varenda svettdroppe!

Magda: Nja, runt 3.25 tror jag, samma kille som de två förra åren, Daniel nånting. Ingen kamera, inga foto. B:s Kinaresa verkar ha varit så jäkla cool, hoppas jag kan göra något liknande någon gång. Hans tankesätt verkar vara snarlikt min taktik, men en himla lång resa innan man verkligen kan styra tankarna så att det blir ens naturliga tankesätt. Men det är väl träning som gäller som allt annat...

 

Andreas

11 oktober 2008 17:34

Stort grattis!!

 

floppis

11 oktober 2008 18:13

Vinnaren Daniel N. Evighetsmaskinen är killen som alterativtränar mycket med armcykling och aldrig kör wetwest mindre än 2tim - i kortbassängen på Bosön (jaja skit i det nu ska jag komma till saken) Grattis till lidande på nya höjder och ett långpass med stjärna i kanten. Och det är tur att backlöpning och springa inte är samma sak...

 

Anders L

11 oktober 2008 20:01

Grattis! Vilken fin tid också! Vi har förstått att du glömde kameran, men vad hindrar dig från att hoppa i Holms shorts nu i efterhand och plåta dig? Vi vill ha foto!

http://askanbloggar.blogspot.com

 

Magda

11 oktober 2008 22:20

eh... wetwest i två timmar... i lilla pluttpoolen på bosön... har jag förstått saken rätt...? snacka om pannbensträning!

och armcykling?!?

och hell yes, fram med kameran nu!

http://magdagad.blogspot.com

 

funrun

12 oktober 2008 00:03

hej! kul att ses idag! grymt jobbat!

http://markatta.com/mary/funrun

 

Veteranadepten

12 oktober 2008 20:23

Grattis!
Eftersom du själv tycks ha sprungit med ständig smärta så får jag nästan ångest av att, på din inrådan, vila en vecka till p g a fjösiga hamstringssmärtor.

 

Pejlort

12 oktober 2008 21:17

Tack för att du motbevisade mitt DNF-tips! Verkar ju gått riktigt bra, men oj vad tråkigt och springa i 4:35-fart så länge...

 

ultraschmultra

12 oktober 2008 21:27

Mister Pain, stora gratulationer till ett grymt lopp. Där ser du, ultralöpning is da shit, visa oss var skåpet skall stå även i framtiden vetja!!

Till er andra vill jag bara säga: outfiten var cool, mycket cool.

http://gullfot.blogspot.com

 

Stina

13 oktober 2008 08:56

Hur tuff var banan i förhållande till Lidingöloppets?

 

Filip

13 oktober 2008 13:45

Veteranadepten: När jag har 20 år till av ärrvävnad i kroppen så kommer nog jag också unna mig en vilovecka när det börjar göra ont. Åtminstone om det är lågsäsong...

Pejlort: Well, med min nya mentalataktik så kommer du få vänja dig vid att det blir färre DNF för mig framöver!


Ultra: Jo tack, det var faktiskt lite kul. Men att någon kan vilja springa spartathlon är fortfarande ofattbart. Man måste ju må så vansinningt dåligt efter ett sånt lopp. Huuva.

Stina: Kolla banprofilen nedan. Backen efter 25km där bergspriset utdelades var 3ggr värre än aborrbacken, lätt. Det var mycket träsk, hala träspångar över dy och rötter. Samtidigt asfalterat ibland och ganska behagligt. Jobbigt var det iaf. Med tanke på hur svår terräng var tyckte jag att kilometrarna gick ganska snabbt, skulle inte förvåna mig om den är lite kort. Men de som sprang med POD eller GPS hade väl svårt att mäta med tanke på höga träd/knixiga stigar.

 

sldkroger

13 oktober 2008 20:21

Banan är kontrollmätt åtskilliga gånger med cykeldator under 8 år minst 3 ggr per år.. Alltid över 50 km när vi gick in för att mäta så seriöst det bara gick kalibrera vi 3 cyklar... noga...den kortaste 50350 meter den som fick längst 50550 och en som fick 50450 m... Men varje tur som vi tar på banan är över 50 km....
roger

 

Sldkroger

13 oktober 2008 20:24

Ja banprofilen mätt med en Polar 725 X ser man att det är längre med...En elit cyklist har en väl synkad dator.Obs han var inte med vi kontrollmätningen. PS Grattis till ett superlopp....Ses vi nästa år???
Roger

 

Filip

14 oktober 2008 06:17

Roger: Tack för den infon och för ett finfint arrangemang! Att göra om grejen nästa år är väl det sista jag känner för nu men sen vet man ju hur det brukar gå. Vi ses alltså...

 

Stina

14 oktober 2008 08:53

Är banan så är 3,07 på maran sjukt bra, med tanke på dina andra maror.

 

Dave

15 oktober 2008 08:57

Sluta vara smärta nu, blogga mera :) Alla tyckte du var coolast på jobbet när jag berättade om vadmuskeln du skulle dissikera!

Ses imorgon!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Begrunda vettvillingens senaste otyg på www.nitrovegan.blogspot.com   Ha inte för stora förhoppningar bara ...

Det har börjat poppa upp en massa reklam för diverse produkter på den här bloggen. Eftersom jag inte vill att mina  svaga läsare undermedvetet börjar tvångsköpa ögonfransförlängare bara för att dom är beroende av världens bästa triathlonblogg så lägg...

Fullbordade arbetsveckan igår och jag har hållt mig till planen både tränings och arbetsmässigt. 121km löpning på 5 dagar, 2 simpass och ett cykelpass ger mig ett bra utgångsläge inför helgen då jag bara behöver få in 4 mil för att uppnå minimigränse...

Trots så många år av träning som jag har bakom mig så verkar jag ändå aldrig lära mig dom mest basala grejerna för att en träningsdag ska bli lyckad: 1) Torra kläder är skönt 2) Mat är gott 3) Bastu är urlakande Efter en lätt joggingtur ner t...

166km denna veckan, 2 kvalitépass, ett i backe och ett fartlek. Min hjärna var kreativ idag och kom på minst 10 ursäkter att stanna hemma och kolla TV istället för att springa 2 timmar ensam i regnet. Ganska intressant när man väl bestämt sig för vad...