Jag brukar ju propagera för att man ska ta det lugnt mellan träningspassen och dra ner på onödiga aktivteter för att kroppen ska komma ner i varv och återhämta sig. Jag har antagligen gjort precis tvärtemot det rådet denna veckan. En vecka som varit fylld av labbar, kurser långt ut på kvällarna, hållande av egna föreläsningar, kraftödande småpyssel och givetvis träning.

Ett lysande exempel var min torsdag som började kl 05.20 med 30 minuter mejlbesvarande, frukost, sen iväg till simhallen där min coach Micke plågade oss med paceintervaller. Kul och givande men ett dåligt tecken var att jag redan började längta efter lunch fastän klockan bara var 07.45 Nå iväg till Södersjukhuset på MTB för att hämta upp lite provrör, sen vidare till Huddinge sjukhus för inlämnande av etiskansökan, kl var nu 09.30 och det luktade gott med nybakat bröd från Pressbyrån men så karaktärsvag får man inte vara. Nå, upp på hojjen och iväg till KI i Solna, anlände kl 10.20 körde chemluminescensanalyser av lite blodprover sen full fart till GIH där jag hade labbar med 2 klasser om respiration och blodtryck. Lunchen blev en icke uppvärmd stå-lunch där jag åt soyakött, potatis och broccolli. Jag kände mig relativt otillfredställd efter den lunchen. OK, labbar fram till 16.30 sen upp på Åstrandlabbet för att svara på fler mejl, räkna lite i excel, läsa en artikel och dra massa kopior på en kommande föreläsning och annat pyssel.

Klockan var nu 18.20 och jag var svinhungrig och trött, snokade runt lite i skåpen och hittar en burk marmelad och skorpor som jag kränger. Upp på cykeln och försöker förbereda mig mentalt på att jag ska springa 18km progressivt när jag kommer hem vilket jag inte är ett dugg sugen på. Jag funderar på vad som kan få mig att banga träningspasset, detta är de tre mest sannolika orsakerna till att jag skulle banga:

1) Min flickvän har lagat jättegod mat som jag äter för mycket av och inte hinner smälta innan kl 23.

2) Det finns öl i kylen.

3) Träningskläderna ligger i tvätten/ är genomblöta i en bärkasse.

Nä, inget av dessa scenario inträffade men däremot hade flickvännen fått en avi på tempurmadrassen som hon beställt, den vill hon nu ha hjälp att bära hem från postcentralen 2km bort. När ens flickvän lägger huvudet på sne och ber om något kan man inte säga nej. Ok, det kan ju inte vara så svårt, gör jag det snabbt så sticker jag ut och springer sen, tänkte jag.

Väl på postcentralen uppenbarar sig en stor jäkla låda utan handtag och fanskapet vägde typ 30kg! Va? Hur kan en madrass vara så tung? En så stor låda utan handtag är nästan omöjlig att bära på två så det är bara att få upp eländet på huvudet och gå genom stan. Givetvis får jag värsta ischemin i axlarna efter bara 20m och måste luta lådan mot en husvägg typ ett par gånger i minuten så jag kan skaka loss axlarna. Projektet att komma hem tog nära en timme och jag var genomsvettig+svinhungrig+osugen. Men då tänkt jag på Faris Al Sultan och Lillkötta och vad andra hårdingar skulle gjort; nämligen gilla läget!

21.20 började träningspasset som kändes som skit med blytunga ben och allmän misärkänsla, fartökningen uteblev men jag genomförde skiten.

Hoppas nu att jag kommer i grym form supersnabbt, annars är livet orättvist.